När sillen stod tät i skärgården
Sillen kom in till kusten på höstarna och försvann ut i havet igen när våren kom. Här på Bohuskusten har den återkommit regelbundet ungefär en gång varje århundrade från åtminstone 1200- 1300-talet. Det är så långt tillbaka som skriftliga källor med säkerhet kan bekräfta att sillen gått till. 1500-talets fiske anses vara det största som varit här utefter Bohuskusten.
När sillen i november 1877 helt plötsligt i massor trängde in i skärgården var beredskapen för att ta emot den välkomna gästen mycket låg; det fattades tunnor och salt och det fattades folk, som behärskade sillhanteringen. Det som saknades fick i första hand hämtas från Norge. Därifrån sändes även, på norskt initiativ, fartyg med inte bara tomtunnor och salt utan även med tunnbindare, gälare och saltare samt till och med kompletta garnbruk med fulltalig bemanning . (Höglund, Hans, Vikarvets årsbok 1975) Inflyttningen märks mycket tydligt här på Resö. Befolkningen ökade från 80 personer
1850 till 460 personer 1910. Kunskap- och arbetskraftsinvandringen från grannlandet i väster visade sig även på Resö. En kapitalstark man från Nötteröy , Anders Andersson köper Österröd och titulerar sig några år senare som sillsalteriidkare.
År 1885 kunde man läsa sig till att det fanns 25 stora sillgarn och 11 landvadar på Resö. Kulmen i sillfisket nåddes under 1890-talet. Då fanns det så mycket som 14 salterier på Resö, varav fem låg i hamnen. Namnen på dessa var Kyrkan, Finkan, Hinkan, Minkan, och Törrebo vars ägare var bland annat Hilde Isaksson och Martin Berntsson. Sillsalterierna låg på rad från nuvarande Kopprabryggan och söderut in mot hamnen. Salterierna eller magasinen var stora hus och hade en till två våningar där övervåningen på vissa magasin användes till bostad åt arbetarna. På insidan av sillsalterierna mot land hade man jämnat till marken vilken användes för insaltning av sillen.
I slutet av 1800-talet brann några av sillsalterierna ned, elden spred sig snabbt eftersom magasinen var av trä och låg tätt. I Strömsatd tidning kan man läsa följande från den 11 maj 1898. “Eldsvåda. En häftig eldsvåda utbröt i lördags vid middagstiden på Resö och hade inom kort lagt fem hus i aska, däribland ett boningshus tillhörande salteriidkaren A. Andersson därstädes. Elden uppkom därigenom att gnistor från bakugnen antände spåntaket på bostadshuset. Den närgränsande skogen var äfven starkt hotad. Byggnaderna voro dock alla försäkrade i länsbolaget.”
Bara ett halvår senare brann ytterligare ett sillsalteri ned. I den svenskamerikansta tidningen, Svenska tribunen från den 21 december 1898 kan man läsa följande. “Den 26 nov. nedbrann å Resö salteriidkaren Hilde Isakssons salteribyggnader med all där förvarad lösegendom af fiskeredskap, tomtunnor, salt etc. Lösegendomen var försäkrad till 16000kr. Någon eldning hade där ej förekommit på flera dagar. Egaren var ej hemma utan befann sig på afärsresa i Kiel.”
Den allmänna uppfattningen som berättades efteråt var att det var ett försäkringsbedrägeri. Sillen hade sedan några år minskat i omfattning och vid slutet av 1890-talet hade det nästan upphört helt.