Makers and dreamers

Utställningen

Mina egna bilder finns dels längst ner (bläddra bläddra...) dels löpande på sidan. Klicka på bilderna för att se dem i större format.

19 maj

I helgen fotade jag en fejkad yogaklass. En vän är i uppstarten av sitt företag inom yoga, medveten närvaro etc. Vi var ett gäng som tillsammans byggde upp ett stort tält där hon ska ha retreats och lektioner och nu var det dags att ordna med bilder till marknadsföringen. Som vanligt fibblade jag med redigeringen när det gäller värme/kyla och svärta/ljus. Men jag fick till det good enough för ändamålet, tycker jag.

Här kommer ett inlägg som inte har med kursen att göra, men vi delar ju bilder och berättelser från våra liv och mycket är djupt personligt. Just nu är jag inne i en turbulent period av livet med sjukdom och planerad operation. Jag hoppas att jag kan fullfölja kursen utan att lektioner krockar med sjukhusvistelse. Men mitt i allt detta är jag så glad över det liv jag har! Det är som att när man i tanken promenerar lite närmare döden än vanligt, så blir känslan av liv desto starkare. Färgerna är vackrare, doften från syrén överväldigande, människorna man möter mer unika och fantastiska. Jag har hamnat i ett sammanhang som gör mig gott. Vi bygger något tillsammans, både konkret i form av vi omvandlar en plats i skogen till ett ställe för retreats och i form av en nära, genuin och öppen gemenskap. Min tacksamhet är stor.

11 maj

Porträtt av David Urwitz

I lördags lyckades äntligen jag och David Urwitz synka våra kalendrar och sågs på Hotell Draken i Göteborg. David gick i min lillebrors klass och var hemma hos oss ibland. Vi konstaterade att ingen av oss hade förändrats det minsta på 40 år *fniss*. David var väldigt tydlig med att han inte gillar att bli fotograferad, men jag tycker att vi fick en trevlig stund och hyfsade porträtt ändå.

Fotografering av performance

I söndags blev jag tillfrågad om att fotografera ett finissage, av utställning av smyckeskonstnärerna Elin Flognman och Lena Birgitsdotter, med performance av Maria Quarford Brising. Även poeten Calle Flognman var på plats och framförde en dikt.

8 maj

Projektarbetet på HDK 2016

För precis tio år sedan gick jag en liknande kurs på HDK Valand. Här är länken till det projektarbete jag gjorde då. Arbetssättet liknar det jag har idag då jag öppet börjar med att utforska ett ämne. Då var det en gammal lada vars själ jag vill hitta. Såhär inledde jag mitt projekt: Att hitta platsens själ – ja, precis det vill jag försöka. Jag vill komma förbi det uppenbara och gå bortom det som vid första anblick kan tyckas vara platsens signum. Via kameran vill jag nå till platsens nimbus, finna dess äkta mittpunkt. Lager efter lager. Det jag kom fram till var att tomrummen, luften mellan plankorna och den icke-existerande skillnaden mellan ute och inne, då och nu, människa och djur utgjorde ladans DNA. Mitt resultat hittar du här.

Fotografering av David Urwitz imorgon

Äntligen har jag och David kunnat synka våra kalendrar. Vi ska ses på Hotel Draken i Göteborg imorgon och be om lov att få åka ända högst upp till takterrassen. David var inte bekväm med min vattenballongsidé (se tidigare text om det). Jag är noga med att det ska kännas bra för den jag fotograferar, så vi ska prata ihop oss imorgon. Vi har skrattat lite åt att han tycker att han gör sig bäst på riktigt tråkiga bilder, så det får bli en sådan. Tråkig men vacker kanske.

Utställningen börjar likna en liten festival

Häromdagen hörde trollhättebandet Cirkus Miramar av sig. Tre av deras bandmedlemmar är med på porträtt som jag tagit. De pratar om att de vill spela på min finissage! Underbart roligt! Jag har pratat med Folkets park och fått ok fast med vissa restriktioner och kanske måste jag ansöka om polistillstånd. Det här projektet växer och växer och jag inser att det blir mycket arbete för mig. Men efter det ska jag bara lata mig hela semestern. Det kommer att bli så kul den 25 juli!

Våren

Brukar det alltid vara så här vackert på våren? Jag är i alla fall helt "flabbergasted" av allt det vackra. Har börjat ta med mig kameran på mina små vårutflykter.

Kritikklass 3

Fina samtal som vanligt på kritikklassen. Det jag fick mest nytta av den här gången var nya tankegångar kring hängning av utställningen. Lasse föreslog att jag skulle ha "stå-grejer" där jag monterar bilderna. Tänk er ca 175 cm höga, vitmålad plywood, montering av bilder både på bak- och framsida. En stå-grej per porträtterad person. Och så hoppar jag helt över att hänga på väggarna. Istället får besökaren gå runt i lokalen där jag placerat ut dem lite huller om buller. Jag har slängt ut några krokar till händiga vänner om att jag behöver hjälp, så det ska nog gå att ordna.

4 maj

Fotografering planerad på lördag

Om stjärnorna står rätt så ska jag fotografera David Urwitz i Göteborg på lördag. Han och min lillebror var kompisar som små, så vi har ett band. Han är så mysig att ha att göra med, så det ska bli kul att träffas. Jag har en idé om att kasta en vattenballong på honom för att fånga ett ögonblick då han inte har garden uppe inför kameran. Får se vad han tycker om den idén. Han kanske tycker att den är helknasig...

Jordad på OhmJord

Här är bilder från en kväll ute i Åsaka hos min vän Petra. Hon håller på att bygga upp ett litet företag där ute i skogen med yoga, retreats, medveten närvaro med djur, skogsbad med mera. På en av bilderna ser ni djuren hon har. Lägg märke till att hunden längst fram är större än de två mini-hästarna längre bak :-) Det är som att hon och djuren har en telepatisk kontakt, vilket jag tycker framkommer bra på bilden med hunden här nedanför.

30 april

Artist statement Åsa Johansson

Jag närmar mig världen likt en forskare, med fotografens blick och en drivkraft att förstå det som ligger under ytan. Min metod bygger på undersökande — av rum, möten och det mänskliga uttrycket. Jag ställer mig frågor som "hur nära kan man komma sanningen?" och "vad finns under skalet?". Mitt arbete börjar alltid i det öppna. Jag kan inte styra resultatet fullt ut, och det som först tycks självklart kan senare visa sig vara oväsentligt. Genom en iterativ, långsam process får svaren lov att växa fram. Detta är min metod. I mitt senaste projekt har jag utforskat porträttfotografins djup. Det jag fann var att porträttets magi uppstår i det mänskliga mötet. Bildens emotionella styrka föds i relationen mellan fotograf och den som porträtteras. I det gemensamma skapandet upplöses gränser och hierarkier; fototillfället blir en trygg plats där vi delar ett ögonblick i alltets historia. I mötet, där tiden stannar för en sekund, föds porträttet. Inte som representation, utan som en gemensam upptäckt av det mänskliga.

29 april

Citat från Marina Abrahamovic: To me the pain and the blood are merely means of artistic expression. My work is about stripping the layers of artifice and reaching the rawness of human existence. Pain and orgasm are the only two moments when you are truly present.

Oj, detta var kul! Funderar nu på ett helt projekt där jag vill vara hos en tatuerare och fota människor som har ont. Jag kommer att tänka på Lars von Triers film Nymphomaniac då han på filmaffischer hade skådespelarnas o-faces. Jag kopplar detta till Marina Abrahamovic citat, se här ovanför, om att smärta och orgasm är det de enda två stunderna du är helt närvarande. Jag tänker också att det kan vara de enda två stunderna där du inte kan bestämma vilken min du har. Du är helt avklädd.

No-no och yes-yes angående utställningen

Igår tog jag en sväng förbi den utställningen som pågår i Pumphuset just nu. Det var stängt så jag kunde bara kika in genom fönstret. Så här vill jag i n t e att det ska se ut när det är min tur. Jag vill istället....

• använda luften som finns i rummet
• ha bilder i rätt storlek som ger harmoni
• skapa en rörelse i rummet
• ge besökaren en upplevelse som ger mer än att bara betrakta ett foto i taget.

Jag har tidigare skrivit om den parallella planen intill porträttserien. Den går ut på att i små vikta pappersaskar visa en fotoserie från flera performances. Det är samma två konstnärer som figurerar i dessa. Jag vill skapa en fiktiv reseberättelse som finns på golvet. Min tanke är nu att jag ska be besökare att skriva ner en historia kring det de ser. Vad händer i reseberättelsen? Vilka handlar det om? Vad känner huvudpersonerna? Vart är de på väg? o.s.v. Och så ska de få skriva ner detta på papper som finns på plats. Jag visa berättelserna på finssagen den 25 juli.

28 april

Uppskjuten fotografering

Jag hade fått uppgift om fel datum för fotograferingen hos tatueringen. Det visade sig vara imorgon. Jag kommer inte kunna vara där när första nålen sticker till, men dimper in där en stund senare.

Återlämning av materialprover till tryckeriet

Eftersom jag måste tänka om helt nu ang utställningen, så kan jag inte bestämma material just nu. Men jag har ju fått känna på det och fått en prisbild. I eftermiddag ska jag lämna tillbaka proverna.

Fototävling "Female portrait"

Hittade en tävling med denna beskrivning: We are looking for gazes capable of capturing the world of contemporary wohanhood through the power of portraiture. När jag läser deras tävlingsbeskrivning verkar de vilja ha mer dokumentära bilder som t ex visar moderskap, men en kan aldrig veta säkert, så jag har skickat in några stycken från mitt projektarbete om porträtt. Oavsett så är den övning på hur det går till och den här gången skulle de ha en biografi också, så det fick jag ju slänga ihop. Bra att ha. Den som spar den har.

24 april

Fototävlingsförsök

Jag blev inspirerad av Pia Lilenthal och drog iväg ett bidrag till en fototävling med tema "Oneness". Ju mer jag har lärt mig desto mer självkritisk har jag blivit. I denna bilden är jag mest skeptisk till skärpdjupet. Hade velat att det var kort. Nu blir det lite huller om buller med en ormbunke med skärpa och ett grässtrå med oskärpa och bakgrunden hade gärna fått vara lite blurrigare tycker jag. Dessutom är bilden utfrätt på ett par ställen där ljuset är skarpt. Håhåjaja. Men jag tycker att bilden ger en känsla av Oneness i alla fall. Till tävlingen skulle man också beskriva tillfället och upplevelsen då bilden togs, så jag berättade om Petra som är yogalärare och ett med skogen. Hon går barfota stora delar av året, håller på att bygga upp Yogacenter i Åsaka. (Finns på Instagram om någon är nyfiken) Jag tycker att bilden för tankarna till chakran och att flyta ihop med naturen. En känsla av Oneness där allt hör samman.

Grubblerier över utställningen

Oh dear. Som man kan skapa sig problem här i livet. Jag brinner ju för mina konstnärsporträtt och har jobbat mig fram till att få ställa ut i Pumphuset i sommar, men nu har jag fått en hel del att tänka på. Har faktiskt haft lite svårt att sova de senaste nätterna på grund av detta. I onsdags var det möte med samtliga som ska ställa ut där i sommar en vecka var och vi var inne i utställningslokalen och mätte och så. Som ni ser på ritningen här nedanför så är det en stooooor yta jag har att använda. 100 kvadrat närmare bestämt!

Exponerings-/hängytor och mått

• 4 balkar som är raka, 3,5 m vardera
• 7 st skivor à 120 x 225 cm att montera bilder på
• 2 st skivor à 90 x 225 cm att montera bilder på
• 12 fönster 100 cm bredd där man kan placera bilder 3 fönster
• 70 cm bredd där man kan placera bilder

På bilden här nedanför syns balkarna och de är alldeles för högt upp för att klättra upp på en stege. Istället får man kasta över ett rep/snöre om man vill hänga något där. Det är bara fyra av balkarna som är helt raka och alltså passar för att hänga upp linor i. Så jag måste tyvärr släppa min plan att låta samtliga bilder hänga från taket. Nästa vecka ska jag ta med mig två vänner till Pumphuset. De är vana vid att hänga - och är dessutom väldigt fria i tanken - så de ska hjälpa mig planera. Det vore fint att använda all luft i mitten på något sätt så att det inte bara blir bilder utmed väggarna. Ni får gärna hjälpa mig att tänka till hur jag ska använda denna fantastiska lokal på bästa sätt!

Såhär ser utställningslokalen ut

Materialprover

Jag har beställt hem prover från ett lokalt tryckeri. Jag trodde att jag hade tankar om detta utifrån tyngd, hållbarhet och pris. Men nu får jag tänka till och tänka om.

22 april

Förberedelser inför utställningen

Ikväll ska jag på möte inför utställningen. Alla som ställer ut i Pumphuset under sommaren ska träffas. Det blir spännande och jag hoppas möta både gamla och nya bekantskaper som är konstintresserade. Vi ska också få gå in i Pumphuset, så äntligen kan jag kolla upp ljus, balkar och mått. Nu har jag fått in offert på sakerna jag efterfrågat inför utställningen. Det ser ut att vara görbart rent ekonomiskt sett. Idag ska jag hämta materialprover på tryckeriet. Jag vill veta hur Forex respektive Dispa känns och ser ut. Tror ni det går att komma undan stress inför en utställning? Det skulle vara så skönt att slippa känslan av kaos den dag jag ska hänga. Jag ska verkligen förbereda mig noga och i god tid den här gången.  

Handledning med Emma

Det blev ett fint samtal med Emma om bland annat allt man måste kunna. Förutom det visuella konstnärsskapet behövs kunskap om material, ansökningar, hållbarhet etc. Vi pratade också om att det är svårt att skriva Artist Statement och att det kan vara som ett levande dokument man ändrar i successivt efter behov. När det gäller mina bilder diskuterade vi den bästa tidpunkten för att fånga smärtan vid en stor sleeve. Emma säger att tatueringens skugga gör mest ont, så den ska jag försöka tajma in när jag ska fota Johan Fågelström på tisdag. Då hoppas jag få ett porträtt på honom när han inte har möjlighet att hålla garden uppe. Tänk vad roligt livet är! Jag älskar tanken på att det finns sådana här diskussioner.  

Do life

Jag gjorde som Marina Abramović säger. Istället för att pressa fram kreativiteten ska man "do life". Så föll det sig så att jag kunde göra just det och sov i vindskydd en natt på det fantastiska Hunneberg. Jag släpade med min kamera och där ute i skogen så fanns det ju faktiskt bilder jag ville fånga.  

Fotograferande i mitt vardagsjobb

Här är bilder som jag tog på jobbet i måndags. De ska användas till vår hyresgästtidning och artikeln handlar om trädgårdsarbetet med biologisk mångfald.

15 april

Utkast till Artist statement

Jag närmar mig världen likt en forskare, med fotografens blick och en drivkraft att förstå det som ligger under ytan. Min metod bygger på undersökande — av rum, möten och det mänskliga uttrycket. Ibland är det en plats jag vill fördjupa mig i, ett landskap eller en miljö där jag söker det som är unikt just där. Vad är platsens själ? Vad gör den till sig själv? I nuvarande projekt är det porträttet som står i centrum. Jag har ställt mig frågor om vad som egentligen gör en bild till ett porträtt — vad som fångar betraktarens uppmärksamhet och skapar en känsla av närvaro. Hur nära kan man komma en annan människa? Mitt arbete börjar alltid i det öppna. Jag kan inte styra resultatet fullt ut, och det som först tycks självklart kan senare visa sig vara oväsentligt. Genom en iterativ, långsam process får svaren lov att växa fram. I mitt senaste projekt utforskar jag porträttfotografins djup genom att lösa upp den i sina beståndsdelar. Jag har studerat klassiska porträttfotografer, tekniska metoder och bildens formella språk. Jag har till exempel frågat mig om svartvita porträtt är vägen till att förstärka känslan av autenticitet — eller om det snarare handlar om att fånga en blick in i kameran, ha soft focus eller hög kontrast. Det jag fann var att porträttets magi uppstår i det mänskliga mötet. Bildens emotionella styrka föds i relationen mellan fotograf och den som porträtteras. Som fotograf söker jag lyhördhet och närvaro. Jag vill använda min intuition. Genom samtalet, ibland genom humor och alltid genom ett öppet sinnelag — I come in peace — träder personligheten fram och låter sig avbildas med värdighet. I det gemensamma skapandet upplöses gränser och hierarkier; fototillfället blir en trygg plats där vi delar ett ögonblick i alltets historia. I mötet, där tiden stannar för en sekund, föds porträttet — inte som representation, utan som en gemensam upptäckt av det mänskliga.

Skalövning med kameran

Vad var det Hendrik sade om att det bara är att sätta igång och fota? Han hade något bra citat. I alla fall så är det vad jag gör just nu. Fotar med mobilkameran och övar väl alltid på nå´t med detta.

Prisförfrågan skickad till tryckeri

Jag oroar mig lite för kostnaden, men har nu tagit första steget för att få reda på den. Har skickat prisförfrågan till ett lokalt tryckeri där jag har en kontakt. Väntar på svar nu. Såhär såg den ut: Porträttbilder i A2-format, fyrfärg, hängandes från taket, se bifogad skissbild. Här får ni gärna hjälpa mig att tänka kring anordning för upphängning och kring vilket material det ska vara. Jag undrar också vad det kostar om jag bara trycker på en sida jämfört med tryck på båda sidor av "skivan".  Ett häfte i A4-format, fyrfärg, med urval av bilder på varje konstnär, se bifogad skiss. Här hade det varit roligt med någon papperstyp som är annat än vanligt skrivarpapper. Samtidigt tänker jag att jag kan komma undan med lägre kostnad genom att kalla det för "fanzine" vilket signalerar att det är en begränsad upplaga och enkel produkt. Dessa ska jag dela ut till de 20 personer som jag har fotograferat som tack och förhoppningsvis sälja resten till för en liten peng  till besökare på utställningen. Vad skulle det kosta med 100 ex? Posters A3-format. Svartvitt, se bifogad skiss. Dessa tänker jag försöka sälja på plats, men även ha för att affischera inför utställningen. Vad skulle det kosta med 50 resp 100 ex? Vykort Samma original som poster. Vad skulle det kosta med 50 resp 100 ex?

14 april

Jag har helt tappat farten och kraften. Jag bläddrar förstrött i fotoböcker, lyssnar okoncentrerat på fotopoddar, lyckas inte få till fototillfällen med de fyra personer som saknas till min utställning, kollar upp lite kurser till hösten, undersöker priser för framkallning och montering. Skissar oinspirerat på ett artist statement.

Såg ett klipp med Marina Abramović där hon pratar om stunden där man tror att man aldrig mer kommer att känna inspiration och kreativitet. Hon menar att den kreativa energin kommer tillbaka genom att "do life". Res, gå till bergen, gå till floden, ligg under träden, kom tillbaka till naturen, gör ingenting. Så kanske är det vad jag behöver göra just nu.

22 april: besök i utställningslokalen då jag kan mäta och skissa lite inför hänging. 28 april: fotografering av Johan Fågelström, en långfilmsproducent.

1 april

Utställningsfunderingar

Jag tog hjälp av AI och skickade iväg en bild på lokalen, en annan bild på någon annans utställning där bilderna hänger från taket plus några bilder som jag ska ha med på utställning. Och fick fram denna skissbild. Mest clean hade varit att samtliga bilder i antingen färg eller svartvitt och att välja antingen helkroppsbilder eller ansiktsporträtt. Men bilderna har vuxit fram utifrån de porträtterades personligheter. Så det kommer att bli en blandning.

Storlek och format

Jag är van vid att tänka A3, A2, A1 etc och vet inte hur jag ska tänka när det gäller bildformat. Ska man tänka 16:9? Jag tänker mig att det ska vara kapaskiva. Det borde väl vara tillräckligt tungt för att inte fladdra runt av vinddraget när man går förbi? En annan fråga är avvägningen kvalitet - pris. Jag har inget stor budget till detta och jag räknar inte med att jag kommer att sälja något. Tidigare så har jag beställt från Crimson och Japan Photo, men det blir väldigt dyrt ser jag nu. Kanske kan jag fråga ett lokalt tryckeri där jag har kontakter, men de är inte experter på konstfoto. Men behöver man alltid ha det bästa? Kan man kanske nöja sig med good enough? Jag har frågat Trollhättans kommun om det finns utställningsbidrag att söka, men det finns det tyvärr inte. Någon som har bra förslag på billig (och bra) lösning?

29 mars

Förkylning och annat bös

Jag blev förkyld, tappade farten, tappade lusten. Men jag kommer nog snart tillbaka. Bläddrar lite i mina fotoböcker bl a två om Lee Miller, lyssnar på fotopoddar, men annars går det inte framåt alls. Idag hittade jag en bild i ett reportage i en dagstidning. Jag gillar uttrycket, det korta skärpedjupet och den oförställda minen. Jag funderar på hur man når det "äkta" hos en människa, vi är så vana vid att förställa oss. Den 28 april ska jag fotografera Johan Fågelström, en långfilmsproducent. Han ska göra sin första tatuering och det blir en sleeve med berättelser från hans liv. Jag tänker att när smärtan är som störst så kan man inte hålla uppe en fasad. Det ögonblicket ska jag försöka fånga.

19 mars

Inställd fotografering

Jag skulle ha fotograferat radioprataren och tidigare trollhättebon Morgan Larsson imorgon, men jag backade för det skulle har blivit så stressigt för oss. Jag tror att jag är en bättre fotograf när det finns tid att både småprata och fota i lugn och ro. Men jag har gott om tid på mig innan utställningen, så det kommer att ordna sig.

Tur man får ändra sig!

Jag har gjort en ny pastisch. Bakgrunden är att jag var ensam i min workshopgrupp och det verkar förfärligt tråkigt. Så nu har jag bytt till gruppen för perioden 1920-1939. Gillar surrealisternas framfart och särskilt intresserad är jag av Dora Maar. Väldigt spännande att få fördjupa sig i en utvald bild!

15 mars

Igår fotograferade jag den färgglada Magdalena. Jag tycker att vi lyckades få fram känslan av midsommar och blommor och sprakande färg. Samtidigt var jag lite intresserad av att hitta någon mer sida av henne. Vi var i Kulturskolans lokaler och där fanns både speglar och spotlights - väldigt kul att experimentera. Magdalena hade med sig klädombyten, hattar och rekvisita. Jag fick en bild i huvudet av scenen i Varats olidliga lätthet där Lena Ohlin har en hatt på sig. Jag berättade inte att jag tänkte på den, men när Magdalena var där med hatt, skjorta över axlarna och vid spegeln så säger hon "det är ju som Lena Ohlin". Intressant! Kulturella referenser som man delar och som påverkar oss osv. Jag fotograferar i automatiskt kameraläge och är väldigt imponerad av de som lyckas göra egna inställningar snabbt och by default. I redigeringen kämpar jag på med samma saker varje gång: hudtonen, värme/kyla, ljusa upp skuggor samtidigt som jag vill ha med total svärta någonstans. Jag borde nog jobba mer med maskning i Photoshop. Där har jag mycket kvar att lära.

13 mars

Utställningens format

Uställning vecka 30, finissage 25 juli. Nu har jag, tror jag, hittat en form för utställningen som kommer att bestå av tre delar. 1. Stora porträttbilder hängandes från taket. 2. Vikta pappaskar med fiktiv reseberättelse på golvet. 3. Ett fanzine/häfte med ett urval av bilder på varje konstnär. De får varsitt som tack och resten är till salu. A4, fyrfärg, enkelt. Varje konstnär kommer att få svara på vilken plats som är deras mest trollhättska plats och så lägger jag in de koordinaterna ihop med bilderna på varje person. Här nedanför är exempel på några av de sidor jag börjat jobba med i häftet.

Fotografering imorgon lördag

Imorgon ska jag fotografera Magdalena Palm, som är musiker, skådespelare, sångerska med mera. Hon jobbar på Trollhättans kulturskola, så vi ska vara där. Bra ljus, fina lokaler, tillgång till rekvisita såsom färgglada tyger och blommor, vilket passar bra för Magdalenas personlighet. Jag tar med en hängmatta också för jag har en vision av att hon kan snurra in sig i den, vara lite upp å ner och sådant. Magdalena har en väldigt ljus personlighet. Det skulle vara spännande att få fram en lite mörkare sida i porträtten. Vi får prova oss fram.

9 mars

Lite filosofi som fångar mig

8 mars

Inför handledningen

Jag vet inte hur jag ska formulera min projektbeskrivning. Duger den som den är? Eller ska jag ändra den? Egentligen följer mitt arbete helt och hållet projektbeskrivningen. Då kan jag väl hålla fast vid den? Jag hoppas att få hjälp att resonera runt detta under handledningen.

Jag har också en fråga ang de två referenserna vi ska ange. Ska det vara två samtida referenser? Jag skulle behöva hjälp med hur jag hittar referenser. Jag inspireras av många fotografer, men vet inte hur jag ska tänka kring likheter. När tillfället ge ska jag även passa på att be Lasse berätta mer för mig om begreppet pastisch.

Klartecken för utställning vecka 20!

Jag har fått ett positivt svar angående utställningen. Jag får hänga ut i det vackra Pumphuset i Trollhättan under vecka 30! Så himla roligt! Jag har bjudit in alla de konstnärer jag har porträtterat till att delta med något slags skapande på finissagen den 25 juli. Jag hoppar att någon vill läsa något, sjunga något, måla något eller kanske göra en performance. Jag är för tillfället helt inriktad på att låta fotografier hänga ner från taket. Som jag tidigare skrivit så tänker jag mig A2 i färg. En bild per porträtterad person. Nu ska jag lista ut hur jag kan visa fler bilder på alla, jag har så många som jag gillar. Kanske kan jag göra ett häfte. Jag jobbar en del i Indesign även om jag inte har AD-kompetens och jag har kontakt med tryckerier. Då kan jag ge ett häfte till var och en av de som jag fått fotografera, som ett tack. Och kanske kan jag sälja några stycken också. Jag ska se till att jag får komma in i lokalen och spana in taket, vet att det finns bjälkar där och de borde jag kunna använda för hängningen. Då kan jag också mäta lite. Jag får se om jag får plats med den andra delen som jag jobbar med - pappersaskarna med med den fiktiva reseberättelsen.

Kropp. Ideal, blick, frihet.

I lördags var jag på vernissage på Göteborgs konstmuseum. En fantastisk utställning som handlade om kroppen, ideal, blick, frihet. Jag tar särskilt med mig tanka om "The posing body, gaze and power" och sammanlänkar det med resonemangen i Edwards bok och med Susan Sontags teorier om maktbalansen mellan den som fotograferar och fotografanden (mitt nya ord). Det här kunde man läsa på helgens utställning: "Vårt seende är subjektivt och skiljer sig åt beroende på vem det är som betraktar samt påverkas även av omgivande ideologi och kultur. Avbildningar av människan kan se olika ut beroende på vem det är som skildras och vem som utför bilden. Det har alltid funnits ett maktförhållande mellan konstnär och modell, och traditionellt har konstnären uppfattats som tongivande i detta förhållande." "Modellens roll i konsten kan skifta mellan att vara passivt avbildad och att ta plats och påverka skapandet."

Det tilltalar mig att låta fotografanden ta plats och påverka skapandet. Tillsammans leker vi fram en bild. Jag vill genom förståelse av den andre ha en dialog, inte att jag är mer tongivande. Utan den andre blir det inget porträttfoto, utan mig som fotograf blir det inget porträttfoto. Båda är lika viktiga. På utställningen kikar jag särskilt på upphängningen. Är det en trend att blanda olika storlekar på tavlor och sedan hänga dem oregelbundet, undrar jag. Bilden i mitten här nedanför är printad på något slags glas med endast svart färg. De ljusa partierna saknar färg helt. Det blev väldigt effektfullt när man såg skuggorna på väggen bakom.

4 mars

Norman Parkinson

Nu grottar jag ner mig i Norman Parkinson. Från början var det bara en slump att det blev just han när det gällde att göra en pastisch från perioden 1945-1959 som jag valt att ha workshop om. Men vad intressant det är att fördjupa sig i en specifik fotograf! Och i hans fall finns det en del dokumentation att hitta på nätet. Kunde inte låta bli att beställa en bok om honom och hans bilder.

Fotografand! Årets nyord?

Igår lyssnade jag på en intervju med psykoanalytikern Per Magnus Johansson. Han använde uttrycket "analysand" om patienter. Kan "fotografand" funka som ord för den som blir porträtterad? Neutralt ord som inte är passivt. Ordet förmedlar inte någon maktstruktur och enklare att säga än "den som blir fotograferad". Vad tycks?

Gustav Gräll och Instagram

Lyssnar på podden Fotomanifestet. Gustav Gräll intervjuas och han pratar bland annat om nyttan han haft av Instagram, att han tack vare den plattform nått ut till en publik han annars inte skulle ha nått. Och genom att lära sig vilka bilder som ger respons och inte har han hittat en riktning och en stil i sitt fotograferande. Jag är så delad till sociala medier just nu och ifrågasätter meningen med att lägga ner tid på dem när man istället kan vara ute i skogen, träffa vänner eller bara sova. Men kanske borde jag använda instragram mer. Jag lägger mest ut bilder från projekt och väntar sedan in nästa "projekt". Kanske skulle jag lägga ut bilder mer regelbundet. Även med de dagliga bilder jag tar med min mobil. Jag funderar också på att skapa en hemsida för mitt fotograferande. Jag har en enskild firma som jag satte igång med i höstas för att kunna ta betalt för ett par fotouppdrag jag hade. Kanske har jag kommit till en punkt där jag borde marknadsföra mig lite mer och våga sticka ut näsan. Vilken plattform ska man välja för sin hemsida tro? Tips om verktyg? Då kanske du även har tips på bästa sätt att lagra och arkivera alla bilder man har? :-)

Var är brudarna?

Jag har fått upp ögonen för att detta är en väldigt mansdominerad bransch. Dels i historieböckerna dels när man lyssnar på fotografpoddar där det mest är män som får komma till tals. Jag förstår att det är på grund av historiska, kulturella och strukturella faktorer. När jag googlar lite kring ämnet så verkar det som att män dominerar fortfarande genom nätverk och synlighet, medan kvinnor möter hinder som osäkerhet och mindre intresse för teknik. Det skrivs också om att kvinnor är mer ödmjuka i självmarknadsföring och mindre benägna att "hålla sig framme". På vår kurs är det en klar majoritet av kvinnor. När kommer det att slå igenom på arbetsmarknaden? Eller är det kanske så att kvinnor i större utsträckning tror att man måste vara skolad? Är fler män självlärda och inte så intresserade av att gå en utbildning utan mer ger sig ut i världen med kameran i högsta hugg ändå?

2 mars

Det blev en helg helt i fotografins tecken. Två porträttfotograferingar till min utställning, besök på en fotoutställning och funderingar kring hängning. Jag har fotograferat Anna Stålberg, en färgälskande formgivare och piggelin. Hon har varit med i en del hemma-hos-reportage och är van vid att bli att fotograferad. Vi höll till i hennes ateljé. Belysningen bestod av spotlights i taket, fönsterljus och dessutom flera olika skrivbordslampor som jag riktade på olika sätt. Anna visste inte om hon skulle ta på sig orangea eller gröna strumpbyxor, men de kom aldrig på utan blev istället rekvisita. Efteråt skrev Anna såhär till mig: TACK för lekstunden Åsa ( vad trygg man kände sig me’ dig bakom kameran å så fint att vi hittade varandra i kreativa stunden)

Fotografering nummer två under helgen var tillsammans med Elin Flognman som arbetar med smyckekonst som konstnärligt uttryck. Hennes smycken kan nog kallas konceptuella. Hon finns representerad på gallerier i bl a Wien och New York där samlare finns bland kunderna. Elin hyllar det vardagliga och potatisen finns representerad i hela hennes skapande. På sin hemsida presenterar hon sig såhär: At the intersection between the familiar and the extraordinary. A potato found on the pavement of a city street wisper stories of the first potato ever to travel into space and back. It speaks of dark and secret societies of the underground as well as the glamour of the colorful days of sun and flowers. No potato is an island. Constantly surrounded by, relating to others. Potatoes are people too.  Our desire to escape everyday life fascinates me. By listening to the objects of the everyday I want to make everyday matter. Vi inledde med kaffe och det blev prat om både livet och om konst. Förutom arbetet med smyckekonst som konstnärligt uttryck så jobbar hon i Trollhättans konsthall och är mycket kunnig och klok. Vid redigeringen av bilderna upptäckte jag att det var perfekt att justera vitbalansen utifrån Elins hårfärg. Jag lägger ganska mycket arbete på att reglera temperatur, svärta och skuggor. Jag tycker det är svårt att hitta en ton som går igenom samtliga bilder i en serie.

Dan Isac Wallins utställning

Jag fick ett så fint tips av en kursare: lär dig utställningsteknik genom att besöka så många fotoutställningar som möjligt. Detta vill jag ta fasta på. I helgen besökte jag Dan Isac Wallins utställning på Bohusläns museum. Han har en så tydlig riktning i sitt skapande och i sin hängning, så det är utan minsta motstånd som man tar till sig hans konst. Jag tycker det är intressant att se hur han staplat tavlorna i mönster på väggen.

Hängningsgrubblerier

Jag funderar en del över hur jag ska kunna hänga min utställning på ett bra sätt. Jag har fortfarande inte fått klartecken från utställningslokalen Pumphuset, men utgår i tankarna från att det blir just där. För att få plats så är jag just nu inne på att låta stora bilder hänga ner från taket. Kanske blir det enbart färg, även om jag älskar den sparsmakade känsla som svartvitt ger. Men det är flera av porträtten som bara måste i bli i färg och då vill jag hålla samma stil på de stora bilderna. Jag har frågat personal som har hand om Pumphuset och det finns balkar i taket som gör min önskade hängning görbar. Jag har kollat upp priser på stora bilder monterade på kapaplattor. Tyvärr verkar det inte finnas utställningsbidrag i Trollhättans kommun, utan man hänvisas till nationella bidrag. När jag googlar så uttrycks det tydligt att bidrag ges till professionellt verksamma fotografer. Jag skulle vilja visa fler bilder än bara en för varje porträtterad konstnär. Det går att beställa dubbelsidig kapaskiva, men den lösningen hittar jag bara hos Vistaprint. Jag har fått lära mig att Crimson är bäst. Är det så? Om jag inte gör skivorna dubbelsidiga så vet jag inte riktigt hur jag ska kunna få med alla bilder. Kanske genom tryckta häften/böcker. Ett häfte per porträtterad konstnär? Eller ett häfte med allihopa i?

Jag har vikt en massa pappaskar i helgen för förutom porträtten så har jag ett sidospår som jag så gärna skulle vilja ha med på utställningen. Kanske blir det en kill-your-darling-fråga för att det blir för spretigt. Kanske skulle det ge utställningen ytterligare en dimension. Min tanke är att presentera några performances i form av en fiktiv reseberättelse. Genom att vika askar i papper från gamla lokaltidningar från Trollhättan, så blir det som små minneslådor. En del lådor kanske blir i annat material. I en del av dem blir det fotografier och i andra placerar jag små minnen från "resan".

• Alt 1: I och med att jag vill hänga de stora bilderna från taket, så blir väggarna lediga för att montera dessa små askar.
• Alt 2: Jag monterar askarna på golvet eller på ett stort bord i mitten av lokalen.

27 februari

26 februari

Kommande söndag har jag två inbokade fotograferingar. Den första är med Anna, en konstnär och ett energiknippe. Jag känner inte Anna så väl, det enda jag vet är att hon är en solstråle. Just därför vore det intressant att få till en bild där man får se Anna bakom leendet. Den allvarliga personen. Vi har skrivit lite om detta och hon är öppen för den idén. Jag har också en inre bild av ett stort linneskåp som hon har målat om i glada starka färger. Måste ha sett en bild av detta på hennes sociala medier. Jag och Anna har kommit överens om att det skulle vara kul att låta henne ligga inne i skåpet eller ha henne hängandes över det på något sätt. Den andra fotograferingen är ihop med Elin som är guldsmed. Hennes signum är potatisar. Ja du läste rätt! Hon har berättat om en period då potatisar dök överallt i hennes vardag och sedan dess har hon det som tema i sitt skapande. Jag och Elin ska träffas i hennes ateljé. Hon har stora fönster där ljuset ligger på som bäst vid tvåtiden, så det är den tiden vi har bokat in. Det kommer nog att bli en bild med potatis. Jag har en vision om att hon håller en potatis framför ena ögat, men vi får se vart leken tar oss.

25 februari

Kråkvandringen

  - Vill du ta kort på mig när jag går med en barnvagn med döda kråkor i? - Undrade precis när du skulle fråga mig. Vill inget hellre. När då? - Tisdag eftermiddag?  

Och så gav vi oss ut i Vänersborgs centrum. Jag och min vän Pernilla Eskilsson som är performancekonstnär. Bakgrunden är att det dör en massa kråkor här just nu, troligitvis pga fågelinfluensa. Pernilla har gjort flera performances som handlar om död och andra existensiella frågor. Jag lärde mig följande: Man kommer undan med nästan vad som helst på stan. De flesta är så upptagna av sig själva och annat, så de märker inte ens det mest udda. Snö är svårt att jobba med. Antingen blir det för blått eller för rött eller för grönt. Jag kämpar på med vitbalans och färgtemperatur.

Kan jag använda denna bildserie i min utställning? Ja, om jag landar i att jag ska göra en liten utbrytarbildserie som jag placerar i ett fiktivt fotoalbum eller monterar i små pappaskar. Jag har tänkt att jag ska använda mig mer av manuella kamerainställningar, men det är väldigt svårt i ett sådant här sammanhang. Skugga - sol - nej skugga! - och snö - eller nej en pöl! - gå nära - nej inte störa en performance - inte trampa på hunden som just gick förbi.

Pastisch

  Jag är med i gruppen som ska ha föreläsning om 1945-1959. Jag har lite svårt att förhålla mig till begreppet "pastisch". Det blir lätt att jag försöker infoga ett budskap eller ironi, vilket jag läst att man inte ska. När jag googlat på bilder från den här perioden, så är det främst modebilder jag dras till. Därför valde jag att göra en pastisch på en bild tagen av Norman Parkinson. Han var en engelsk mode- och porträttfotograf som revolutionerade brittisk modefotografi genom att flytta modellerna från studion till utomhusmiljöer.  Det här finns att läsa om bilden på nätet: A model is photographed on the beach wearing a hooded polka dot robe by Lanvin-Castillo for the cover of Vogue magazine in May of 1957. During his time at Lanvin, designer Antonio del Castillo trained young assistant designers, with Oscar de la Renta and Dominic Toubeix among his protégés. Bilden är tagen utomhus som sig bör när det gäller Parkinson. Modellen fryser, som sig bör. En hängmatta får agera böljande tyg och min dotters morgonrock används. Snön i bakgrunden får spegla originalbildens sandstrand. Känslan i min bild råkade bli lätt ironisk trots allt utan att det var meningen. Kanske måste jag fila lite mer på bilden för jag tog hjälp av Photoshop med generera en annan bakgrund än den som fanns där. Ibland är en svår gränsdragning för det är ju helt ok att gå in i bilden och klona bort element som stör. Eller? Och om övningens nytta är att fundera på hur en bild är uppbyggd och ta redan på historiken bakom, så borde det inte spela roll vad/vem som redigerar bakgrunden. Eller?......

16 februari

Total förvirring efter kritikklass

I onsdags hade vi kritikklass 1. Det blev ett himla bra samtal. Så mycket klokt som blev sagt och jag har en lång lista på referenser och tips jag ska kolla upp. Men nu vet jag inte längre hur jag ska formulera min projektbeskrivning. Till att börja med ska jag stryka delen som handlar om utställningsteknik, det listar jag nog bäst ut genom att besöka andras fotoutställningar. Och den andra kvarvarande delen, den om vad som gör ett porträttfoto till ett bra sådant, vet jag inte vad jag ska göra med. Ju mer jag läser om teorier och tittar på inspirationsbilder desto mer får jag känslan av att det inte finns några regler. Och det känns befriande! Mina tankar är att det mer handlar om att skapa en relation med personen ifråga och om hur man närmar sig hen. Att ha spröten ute och känna av stämningar och nyanser i rummet. Men vad ska då mitt projekt bestå av? Under kriktikklassen fick jag också tillfälle att diskutera min teknikångest, men där jag känner jag mig mer och mer trygg. Jag tycker helt plötsligt det är kul att experimentera även om jag ännu inte vågar gå ifrån autoläget när det verkligen gäller under en porträttfotografering, men det kommer nog. Och om bilden blir bra så spelar det ju ingen roll hur den är tagen, tycker jag. Jag luftade också mina tankar kring att jag är så spretig och att jag verkligen borde ha hittat min stil vid den här åldern. Men pratet i kritikklassen hjälpte mig att hitta till att följande är min stil: spretig. Och att det inte är något fel med det.

Trångt och mysigt eller bara knökigt?

Efter kritikklassen tänkte jag att jag måste ut och fota fler personer till min utställning. Så jag har tillfrågat ytterligare sju personer. Och alla har sagt ja! Sammanlagt kommer jag att ha porträtt på 17 konstnärer/kreatörer med anknytning till Trollhättan. Åtta är redan avklarade. På flera av dem (de som redan är fotograferade) känns det omöjligt att välja ut endast en bild. Det är bilderna tillsammans som skapar en berättelse om personen. Håhåjaja, hur ska detta gå? Hur ska jag få plats?

Utställningslokalen Pumphuset

Nu har Pumphuset, som tillhör kommunen, hört av sig. Vi är 50 personer som vill ställa ut varsin vecka under sommarens betydligt färre veckor. Så vi får se hur det går för mig. Annars får jag leta efter annat ställe. Det ska nog ordna sig.

Fick i alla fall till några panoramabilder

6 februari

Mina bilder finns allra längst ner. Bläddra, bläddra...

Ny adress till min workbook

Av okänd anledning kan jag inte redigera i den workbook jag redan gjort, men jag kunde duplicera arbetet. Så nu är det denna adress (där du är nu) som gäller.

Boktips?

Jag tar gärna emot tips på vackra och lärorika böcker om foto och fotografer. Köpte igår en begagnad "Det här är fotografi". Hoppas hitta något på bokrean!

Praktiskt foto och bildbehandling

Det var en rejäl omgång vi hade med Hendrik :-) Många timmar vid datorn. I mitt nästa liv ska jag gå denna och många andra fotokurser på plats och inte på distans. Hur som helst så har jag lärt mig oerhört mycket av Hendriks kurs. Jag som varit lite rädd för tekniken ser nu fram emot att testa allt möjligt. Och jag inser nyttan med att inte alltid ha automatiska inställningar på kameran. Vi får se hur det blir när jag ska fota imorgon. Kanske blir det för mycket att tänka på så att jag kör på auto som vanligt ändå. Jag jobbar på med bilduppgifterna och vill gärna göra samtliga. Tycker redan att jag lärt mig väldigt mycket på de jag redan gjort. Har samlat allt i ett dokument och i det har jag även analyserat bilderna och angett kamerainställningarna. Här är i alla fall det jag hittills fått gjort.

5 februari

Jag lyssnar på podden Fotografiska liv efter tips från en kursare. Jag är inte så kunnig när det gäller namn på fotografer, men försöker suga i mig allt jag hittar. Lyssnar på avsnittet om Ewa Stackelberg och lär mig om fotogram och piktoglas. Det vet jag inget om, tänkte jag, och googlade upp de båda begreppen och inser att fotogram har jag faktiskt nosat lite på genom att hålla på med cyanografi. Även här diskuterades begreppen konstnär och fotograf. Stackelberg menar att hennes yrkesidentitet är fotograf och att hon använder sig av fotografiska metoder. Och att andra får avgöra om hon är konstnär. Hon drar parallellen till att en skulptör kallar sig skulptör och inte konstnär.

4 februari

Mitt arbete i förhållande till ”Fotografi en introduktion”

Har skickat in följande text som visar hur jag tänker om mitt arbete i förhållande till Edwars bok "Fotografi en introduktion":

Jag vill börja med att reflektera över att Edwards gör klart i sin bok att det fortfarande finns de som ifrågasätter om fotografi kan vara konst. Det är märkligt, tycker jag. Samtidigt gör det att det känns spännande att få vara en del av en konstform som inte är ”färdig”. Historiskt sett och jämfört med många andra konstformer är fotografi så nytt och det är kittlande. Edwards beskriver hur man i början av 1900-talet såg fotograferandet som totalt objektivt och hur man försökte utplåna all spår av observatören. Mina bilder är långt ifrån detta synsätt då min egen roll som fotograf gör tydliga avtryck. Man ser i tydligt i mina porträttbilder att personen i fråga inte är avbildad i ett isolerat ”nu”. Man ser att personen är medveten om min närvaro. I boken beskrivs hur tankarna om konstnärlig status växer fram under 1860-talet. Från att det dominerande synsättet varit att fotografi kommer fram ur en själlös maskin, så började fler och fler använda sig av foto på ett konstnärligt sätt. Ett exempel som nämns är fotografen Rejlander som skapade "The Two Ways of Life" genom att slå samman flera negativ. Jag upplever att det inom foto finns två starka inriktningar även idag: en där det är mycket noga med att inte mixtra med bilderna och en där ”allt är okej”. För mig är fotografer som Rejlander inspirerande då jag inte känner någon begränsning vad gäller det som är tillåtet inom redigering. Min strävan är inte av dokumentär art. Jag vill i stället förmedla en känsla av min syn på personen jag fotograferar. Dessutom är detta något jag gör i samarbete och gemenskap med personen i fråga. Edward beskriver hur piktorialisterna stod upp för den konstnärliga riktningen inom fotografi. De retuscherade med pensel i efterhand och fotograferade gärna i t ex dimma och snö som beslöjade bilden. Där kan jag känna igen mig. Jag gillar de stunder då slumpen får ha ett finger med i spelet. Något som gör bilden oskarp, något som ger en oväntad reflektion etc. Jag längtar efter mer slump i mitt fotograferande och har som ambition att experimentera mer med tillfälligheter. Som exempel på piktorialist, så nämns i boken Edward Steichen. Jag hittar inspiration i hans porträtt av Gloria Swanson. Man kan se att detta inte är en snapshot och inte heller ett porträtt ur vardagen. Steichen arbete mestadels med fashion. Kanske är det där eller ur filmscener som jag kan leta mer? Piktorialisterna föraktades av de traditionella fotograferna och där kan jag känna igen mig. Ibland kan jag se ett litet rynk på näsan hos pressfotografer eller rockfotografer när jag berättar om mitt konstnärliga närmande där den tekniska vägen till mitt foto inte är viktigt. Fokus för mig är i stället samspelet med den jag porträtterar och vad den färdiga bilden förmedlar. Jag kan jämföra med en bil: jag vill ha en bekväm bil som fungerar och tar mig dit jag vill, själva tekniken bakom är jag inte intresserad av. Men (!) efter kursdelen om Praktisk fotografi och bildhantering, så kan jag känna en nyfikenhet och experimentlust som jag inte haft tidigare. Jag vill gå ifrån automatiskt läge på min kamera till att själv styra bilderna tekniskt sett. Edward beskriver att dokumentärfotografiet och surrealismen fram parallellt under 1920–1930-talet. Det europeiska avantgardet arbetade med teknikpoesi, dubbelexponeringar och fotomontage. Den här tiden tycker jag är väldigt spännande och jag inspireras av surrealister som Dora Maar, Man Ray, Claude Cahun och Brassaï. Jag kan känna bekantskap med det ”respektlösa” sättet att närma sig foto. ”Allt är tillåtet”. Det är en mycket befriande känsla. I Edwards bok nämns Jeff Wall som är ett exempel på hur scener arrangeras. Wall gör ett oerhört gediget och välplanerat arbete då han utforska sociala situationer. Där är inte jag. Jag styr inte scenen med järnhand, men tycker däremot om tanken på att själv iscensätta bilderna. Tillsammans med den jag fotograferar så leker vi fram en berättelse. Jag vill samskapa med personen i fråga. Ibland innebär det att personen själv har med rekvisita och flera klädombyten, ibland innebär det att personen väljer ut en fotoplats som betyder mycket för hen. Detta går hand i hand med Edwards resonemang om att ingen bild bara ”fångas där ute”, utan bilden skapas av kameran och fotografens val: utsnitt, tidpunkt, teknik, kontext. Det betyder att fotografiet inte är en enkel spegling, utan en tolkning där en mängd möjliga bilder kunde ha gjorts från samma motiv. Fotografiet är en konstruktion likaväl som en reflektion. Fotografens och kamerans villkor ihop med världen omkring avgör hur bilden blir. Det som jag fångar med kameran skulle ha blivit något helt annat om någon annan fotograferade även om det skulle vara vid samma tidpunkt, på samma plats och med samma förutsättningar beträffande porträttmodell, kamera etc.

1 februari

Planering inför porträttfotografering med speglar

Jag planerar en plåtning kommande helg. Kvinnan jag ska fotografera är en person med hög integritet. Hon är inte gärna med på bild. Jag skulle vilja återge det genom att leka med speglar där man skymtar henne mer än lyfter fram henne och där hon blir den som betraktar istället för att bara bli betraktad. Vi ska ses i hennes ateljé mitt på dagen för att dra nytta av dagsljuset som kan komma in genom de stora fönstren som finns där. Jag har ingen blixt så jag måste ta vara på det ljus som finns. Detta gör mig lite nervös för jag brukar föredra att vara utomhus, men det ska nog gå bra. Hon arbetar med örhängen gjorda av plåt från gamla burkar, hon skapar lampor genom att sätta samman olika objekt, hon är filmscenograf och sömmerska. Hon är även musiker och ständigt nyfiken på att lära sig nya sätt att uttrycka sig på. Jag skulle gärna vilja leka med ljuset, kanske från objekt i hennes ateljé. Lampor, prismor och så speglar som sagt. Hon har själv fått välja plats och vi har tillsammans diskuterat att speglar kan vara kul. Jag vill gärna att den jag porträtterar är medskapare av bilden.

Inspirationsbilder med speglingar

Teorier om speglingar i porträttbilder

Myten om Narcissus handlar om mannen som blir förälskad i sin egen spegelbild, som därför representerar självupptagenhet eller en alternativ verklighet. Härifrån kommer också tankarna om att speglar visar dubbla identiteter. Det är vanligt med speglar i porträttfotografi, både historiskt sett och idag. Inte alla handlar om det narcissiska utan om att visa personen ur olika vinklar och att leka med nya lager och perspektiv.

Inspiration - kombinera nytta och nöje

Så mycket det finns av böcker, filmer och radioprogram att lyssna på! Idag tittade jag på Colours of time, som är en av filmerna i Göteborgs filmfestival. Där får man bland andra se en gestaltning av den franske fotografen Félix Nadar som var verksam i Paris mitt under La belle époque. Där hade man ju velat vara med! Nadars porträtt var ofta belysta med sidoljus för att framhäva ansiktets form. Han var mycket populär bland kändisar och fint folk i Paris. I filmen framställs han som omtyckt och nära vän till många av de han fotograferar. Jag hittade ett avsnitt av radioprogrammet Stil: Nadar - skarpsynt fotograf och iakttagare av (manlig) fåfänga. Nadar var intresserad av psykologi och var förstående av personers karaktär, förutom att han var väldigt tekniskt kunnig. Ljussättningen och posen var intrikata och viktiga för att fånga något annorlunda. Han ville hitta annorlunda perspektiv. I detta radioprogram pratas även om begreppet fåfänga. I Dorian Grays porträtt av Oskar Wilde så har personen ett ansvar att ta vara på sin ungdomliga skönhet. En annan riktning är filosofen och psykoanlytikerns Slavoj Zizeks teori om överjaget som en domare. Han menar att överjaget är en del av vårt omedvetna och är ansvarig för att kontrollera våra beteenden och moral. Han menar att överjaget tidigare hade en förbjudande karaktär medan överjaget i det moderna samhället är tvärtom, det finns idag ett påbjud om att njuta. Vi får dåligt samvete om vi inte njuter. Det här tycker jag är intressant i relation till att en del av de jag fotograferar verkligen vet vilka sida de ska vända mot kameran, vilken pose de ska inta och hur de får till sitt favorituttryck. Det finns hos många en stor vana vid att ta selfies och att studera sig i spegeln. Det är något som uppmuntras i vår samtid. Parallellt med detta finns en kroppsskam och medvetenhet om kroppsideal. Det är en mix som vi alla kanske går runt med. Vi vet hur vi gör oss bäst på bild samtidigt som vi skäms över att vi ser ut som vi gör.

På SR har jag också hittat Färgernas historia som går igenom färg efter färg och diskuterar hur betydelsen av färger påverkar oss och hur det sett ut historiskt sett.

29 januari

Projektbeskrivning

Min projektbeskrivning är nu klar! Eller ja... "klar och klar"... den kommer nog att ändras under kursens gång. Versionen med inspirationsbilder har jag laddat upp i kursens Canvas. Här är min text:

Ibland går ett porträtt rakt in i hjärtat. Man upplever att den förmedlar något djupare – en glimt av personens inre liv. Jag vill undersöka vad som gör att vissa porträtt berör på det sättet, och vad som särskiljer dem från andra. Genom att studera kända porträttfotografer vill jag utveckla mitt eget sätt att fotografera. Jag kommer att leta efter två typer av porträtt: dels sådana som har blivit upphöjda genom historien, dels bilder som jag själv upplever som tilltalande. Genom att analysera och reflektera kring dessa vill jag upptäcka vad som förenar dem och sedan använda kunskapen i mitt eget arbete. Jag vill bland annat undersöka om bildens styrka beror på relationen mellan fotografen och den porträtterade. Har det att göra med fotografens förmåga att möta personen med respekt och empati? Eller ligger nyckeln i den tekniska kompositionen – bakgrundens enkelhet, ljusets riktning, användningen av rekvisita? Påverkar det hur betraktaren upplever bilden om blicken möter kameran eller viker undan? Och kanske finns det ännu fler faktorer som avgör varför vissa porträtt går rakt in i oss. Jag är också nyfiken på vad som räknas som porträtt och inte? Samtidigt vill jag fördjupa mig i vad som gör en utställning riktigt bra. Den kunskapen vill jag använda i planeringen av en utställning som jag har ambition att genomföra sommaren 2026. Porträtten kommer att föreställa konstnärer och kreatörer med anknytning till min hemstad, Trollhättan. Genom att ta del av andras teorier om utställningars gestaltning och konsthängning, så jag hoppas jag kunna applicera min kunskap på min planerade utställning. Det handlar om frågor som följande exempel: Ångesthängning, rysk hängning… vad finns det fler för begrepp och teorier om vad som fungerar och inte? Hur mycket kan blanda sina uttryck, t ex färg – svartvitt, på en och samma utställning? Hur kan man jobba med matchning och koordinering v/s överraskningsmoment och avbrytning? Hur skapar man sammanhang och samtidigt luft i en hängning? Vad finns det för lösningar som passar då budgeten är begränsad? Hur skapar man ett narrativ som leder betraktaren genom utställningen?

Knep för bra porträtt

Jag funderar på vad som är gemensamt för bra porträtt. Trillar över en text om Johan Bergmarks möte med Jan Troell. Bergmark kände till att Troell gillade gamla grejer och tog med sig ett gammalt objektiv som "råkar" trilla ur kameraväskan och fånga Troells intresse. Lurigt gjort :- Och smart! Jag gillar verkligen Bergmarks porträtt och ska söka upp mer om honom och hans fotograferande.

Jag kommer att tänka på bilden av Thomas Jonsson "I´m kingfisher", som Bergmark tagit. Thomas är en vän till mig och det är ytterligare en dimension till mitt tyckande om porträtt. Jag kan hans personlighet och jag tycker att Bergmark fångat den på ett fantastiskt sätt. Med uppgifterna på Hendrik Zeitlers föreläsning i färskt minne så ser jag detta:

• Skärpan ligger endast på ett öga också istället för på båda. Det är något som trollbinder med detta. Som att man borrar ett litet hål där man kan få kika in på det innersta.
• Det är stark kontrast i bilden och det ser ut som att texturen är uppdragen medan det är soft focus.
• Bilden är avskalad. Det finns varken rekvisita eller tydlig bakgrund, vilket gör att personen träder fram utan konkurrens från annat.
• Ljuset då? Det ser ut att vara dagsljus. Kinderna är belysta. Kanske med upplättande blixt eftersom ögat har ett blänk i sig. Det skulle också förklara att det inte är några större skuggor under ögonen.

Fotoutställningar att hålla koll på

Igår kikade jag lite på vårens utställningar. På Hasselblads center kommer Kvinnor bakom kameran 1848-1968 att visas med start 23 maj. Lustigt sammanträffande eftersom jag lånade just den boken på bibblan härom veckan. Den utställningen ser jag fram emot. Jag skulle också gärna vilja se utställningen Du såg mig med orädda ögon med bilder av porträttfotografen Tobias Regell. Den är på Fotografiska muséet i Stockholm, så vi får se om jag kommer iväg dit. De som skriver om Regell menar att bildernas styrka är en intimitet och närhet, det handlar om en dialog mellan fotografen och den som fotograferas.

I somras såg jag utställningen av Anton Corbijn på Fotografiska och det här låter ju jättekonstigt, men hans bilder fångar mig inte. Jag tycker att de flesta överlag känns "stage-ade" och som att personerna intagit en pose. Kan det vara för att personerna som porträtteras är så vana vid att vara med på bild och att de är så medvetna om hur de vill porträttera sig. När jag googlar så hittar jag i alla fall dessa två bilder som jag gillar väldigt mycket. Kanske för att personerna tittar bort? Kanske för att de är lite suddiga? Kanske för att de skulle kunna föreställa en stund före eller efter den planerade fotograferingen?

27 januari

Att hänga en utställning

Jag funderar på hur jag ska lösa hängningen av utställningen:

• Hur kommer jag undan billigt? Jag har inte ekonomi för professionell inramning och min erfarenhet är att jag ändå inte säljer något, så pengarna kommer inte heller in i efterhand.
• Utställningslokalen jag hoppas på är jättevacker med sina stora fönster, men det gör att ytan att hänga på väggarna är begränsad. Hur får jag plats med alla porträtt jag vill visa?
• För varje porträtterad konstnär har jag flera bilder jag är nöjd med. Jag siktar på att montera dem/visa dem tillsammans för varje fotograferad person, alltså flera bilder per person.
• En bildserie råkade jag ta i jpeg (världens sämsta misstag) och bilderna håller dåligt för att skrivas ut stort. Jag funderar på två alternativ. Det ena är att skapa ett fiktivt familjealbum med fotona, påhittad text, inklistrade biljetter och andra minnen. Det andra är att göra som små pappersaskar med bilder och annat i. Och så ställer jag dem på golvet så man ser allt uppifrån. Båda alternativen spara plats på väggarna. Undrar om man kan hitta på fler lösningar då man presenterar bilder på golvet eller hängandes från taket (men det låter krångligt).

26 januari

Kvinnliga fotografer - den dolda delen av fotohistorien

Lyssnar på "Fotografen på Götgatan 3", ett poddavsnitt i podden "Kvinnans plats". 2026 hittades hennes samling med 8400 negativ på vinden på den aktuella adressen. En bra påminnelse om att det är männens bild av tillvaron som dominerat historiskt sett. Wilhelmina Gustafsson var en av många etablerade kvinnliga fotografer under senare delen av 1800-talet, men dessa var sällan omskrivna. Tack vare att fotografyrket var nytt så var det lättare för kvinnor att ta sig in i branschen då traditionella könsroller inte följde med. De flesta hade en övre medelklassbakgrund eftersom det krävs en viss ekonomi för att starta en ateljé. Tyvärr är det svårt att spåra kvinnliga fotografer från den här tiden då maken var målsman och ateljéerna bar ofta hans namn istället för kvinnans. Under mellankrigstiden började antalet kvinnliga fotografer att minska. Poddavsnittet beskriver skyltskåp som fanns på gatan. Där visades bilder upp. Podden kommer även in på att det är ont om porträttfotografer idag. I vår tid har alla en kamera på mobilen. Det gör att det är mer demokratiskt, men hur förvaras alla bilder och vad är det för kvalitet på dem? Hur jobbar Riksarkivet med urval och arkivering? Vilhelmina är en av de de fotografer som lyfts fram i boken Kvinnor bakom kameran 1845–1945. Och just den boken råkar ligga bredvid min säng just nu då jag har lånat den på bibblan. Den boken ska jag sätta tänderna i!

Handledning med Lasse

På kvällen hade jag handledning med Lasse Lindkvist. Det blev ett bra samtal och jag kände mig stärkt i mitt arbete med att fortsätta utforska porträttet med en utställning som mål. Vi pratade bland annat om att bjuda in slumpen i skapandet t ex genom ICM (Intenional Camera Movement). Vi diskuterade också idéer om hur man kan hänga en utställning i en lokal där mycket av väggarna upptas av fönster.

Vi pratade också om Trinidad Carillos fantastiska fotoutställning som just nu hänger på Göteborgs konstmuseum. För ett par veckor sedan var jag där och hade sedan tillfälle att prata med Trini över en öl. Hon välkomnar slumpen i sina verk. Det kan handla om en scanner som är trasig men som ger ett fantastiskt ljussken som inte finns i originalbilden.

24 januari

Teknikrädsla

Kursdelen som handlar om praktisk fotografi är en utmaning för mig. Jag vill verkligen lära mig använda kameran på så många sätt det går och jag förstår nyttan med det, men när jag försöker blir det fel. Jag mixtrar med ISO och då är det något annat som påverkas, så mixtrar jag med det och då måste jag ändra något annat och så blir det inget. Jag har i alla fall gett mig på teknikuppgifterna som dyker upp senare i kursen, men det är motigt och jag vet inte om mina resultat duger. Igår testade jag uppgift 4 "Måla med ljus". Det var faktiskt lite kul! Men jag hittar inte sambandet ISO-bländare-slutartid.

Filmer om fotografer

Igår tittade jag på två filmer om fotografer: "Fotograf - Platon" och "Life through a lens. Annie Liebovitz". Platon Antoniou ser sin kamera som endast ett verktyg och pratar om att det handlar om att nå folk. "Kommunikation. Enkelhet. Former på en sida. Kontakten" Och han har så fina ord om detta. "Det är en kombination av grafisk enkelhet och andens och själens kraft". Filmen berättar att det är ögonen som är det viktiga i hans porträtt. Och att han ger alla han porträtterar en värdighet. Han vill komma i kontakt med någons själ. "Vid stor design hamnar verktygen i bakgrunden och budskapet når fram." (Gissa om detta tilltalar en teknikrädd själ som mig?!) Platon pratar om att som fotograf ha erfarenhet av lidande för att kunna omvandla det till empati. Medlidanade, värdighet och ödmjukhet inför de han porträtterar. Genom lidande öppnas dörren till något helt nytt. Lidande har jag en del erfarenhet av, kanske ska jag ta fasta på det mer och fokusera på empatin, även i fotograferandet. Men det gör jag kanske redan fast omedvetet. Vid ett tillfälle säger han att svart bakgrund ger en intim känsla. Det ska jag testa någon gång. Jag har aldrig fotograferat i en studio, men det skulle vara väldigt roligt att prova. Ett annat knep är att be personen titta lite ovanför objektivet, men jag tror det handlar om hur studiobelysning är satt för att ge det där blinket i ögonen. Platon vill nå det där ögonblicket där man känner att man är så nära själen som möjligt. Annie Liebovitz är något helt annat än Platon. Hon pratar mycket om fotograf som yrke, inte så mycket om relationen till den som porträtteras. "Det blir lite såna här bilder och lite såna här, det är det jag gör, jag är fotograf". En av hennes styrkor under åren hos Rolling Stone var att hon snabbt anpassade sig till omgivningen och bli en i gänget. Ska hon fotografera ett band så lever hon med det i turnébussar och bakom scenen. Till slut glömmer de bort att hon har en kamera med sig hela tiden. Under åren på Vanity fair var hennes bilder något helt annat. Jag vet inte vad termen är för den här typen av bilder. Fashion photography låter fjuttigt i sammanhanget. En assistent hade förmågan att snabbt kunna välja ut de 5/500 bilder som är värda att gå vidare medan Annie fick sitta flera timmar. I filmen går man inte in på vad det är för egenskap man ska besitta för att klara av det eller vad en bild ska uppfylla för kriterier för att blir utvald bland alla andra. Man önskar ju att det fanns ett recept för det. Någon i filmen benämner Annies porträtt som story portraits och att med fotografi är the story bara en mening lång. I filmen förs ett resonemang som handlar om hur nära man kan komma en person i ett porträtt och landar i att man har en fraktion av en minut, men har en person som pose-ar och jag tror konklusionen är att man inte kan det. Annie säger "Livet är så mycket större än detta endimenstionella "moment"."

21 januari

Jag vill använda den här kursen till att koncentrera mig på begreppet porträtt. Och jag vill applicera det jag lär mig på de porträtt jag tar till min utställning sommaren 2026 "Makers and dreamers" där jag porträtterar de av mina vänner som är kreatörer och konstnärer i min hemstad Trollhättan. Jag började med dessa porträtt sommaren 2025 och "betar av" person efter person allt eftersom. Längst ner på denna sida finns exempel på de porträtt som jag tagit. Det kommer fler.

Magi är mums!

Jag vill åt magin både i görandet och i resultatet. Under fotograferingstillfället vill jag nå det där tillståndet då jag och "objektet" leker. När objektet skuttar runt, tar upp en gren och äter på medan jag ligger ner på golvet eller hänger i en lampa för att hitta rätt vinkel. Det finns säkert något namn för detta underbara tillstånd, men det enda jag kommer på är gemensam lek. Och det är i den stunden som konsten bara uppstår av sig själv. Detta inträffar inte alltid med de jag fotograferar, så jag tror det hänger på personkemi. Men jag tror att en av mina styrkor som fotograf ligger i att jag får objektet att känna sig avslappnat och bekvämt. Jag vet att Susan Sontag skriver om fotograferandet som en handling där fotografen tillskansar sig makt över det som avbildas, men jag upplever det inte så. Tillsammans med den fotograferade personen kommer vi fram till en bra miljö, ev rekvisita och bildidé. Jag kan t ex skriva "jag har en vision av att vi är i skogen som är täckt av snö. Du har med dig en yxa för att hugga ner en av julgranarna du brukar sälja. Jag ser framför mig scenen i filmen Pianot där hon fastnar i leran i sin svarta klänning men tar sig upp. Jag tänker på den starka människan och själen och kroppen som är du och som har valt att bo ensam i skogen."

Eller "det är fantastiskt ljus vid tretiden i Gamle dal nu den här tiden på året, jag ser framför mig bilder där jag står på en stege för att fota dig som ligger ner med håret utspritt bland alla kastanjer, motsols, nedströms och lite galet. Jag ser ditt hår inlindat i bladen så man inte ser vad som är vad, jag ser ditt hår spritt i vattnet". Jag har märkt att personerna i fråga funderar mycket på hur de vill framstå, vad de ska ha på sig och med sig. Men sedan överlåter de resten åt mig i själva stunden. Det är en stund av stort förtroende. Efter fotograferingen skickar jag alltid över ett urval av bilderna innan jag använder dem. Feedbacken jag får är en blandning mellan "åh, wow, så fint" och "åh, nej, valkarna på min mage syns ju". Så det finns en självmedvetenhet hos de jag porträtterar.

Ordet objekt?

Ordet objekt klingar illa hos mig. Även "den avbildade" låter stumt och dött. Jag upplever att det är mer än avbildning. Vad finns det fler för ord att välja på? Det som den andre är för mig är mer som en "magiker, medresenär till platsen bortom regnbågen, lekkamrat". Jag känner alltid en stor tacksamhet mot de som ställer upp på att bli fotograferade av mig.

Att bli anspråkstagen

Jag hör ett inslag på radion om David Thurfjells nya bok "Anspråkstagen: Människans bot mot meningslösheten". För mig är fotograferandet att bli anspråkstagen. Det ger mig en mening och jag känner mig behövd. Visst, det är jag som tar initiativet till just dessa fotograferingar, men skapad "behövdhet" kan också ge mening.

Begreppet porträtt

Portraire = avbilda. Det handlar om identitet, likhet, sanning. Men vad är innebär de tre sakerna? Hur kan fotografen ha kunskap om den andres identitet? Det hänger väl på vad den andre väljer att visa och hur fotografen väljer att tolka den andre eller hur öppen fotografen är för att "ta in" andra människor? Marcia Pointon, en brittisk konsthistoriker, diskuterar porträttkonstens sanningshalt i relation till hur avbildningar konstruerar identitet snarare än speglar en objektiv verklighet. Hon betonar att porträtt inte är neutrala dokument utan strategiska representationer som förmedlar social status, makt och självbild genom symboler, poser och kontext. Hon menar att porträtt eftersträvar en illusion av sanningshalt men bygger på konventioner som gör dem till idealiserade versioner av subjektet. Pointon pekar på hur konstnären och modellen samverkar för att skapa en bild som förstärker modellens önskade image, ofta med diskreta attribut som kläder och rekvisita. Jag tror att Marcia mest utreder självporträttet, men hennes teorier resonerar med mig.

Receptionsestetik

Receptionsestetik handlar om betraktarens inblandning och om att sätta in porträttet i en historisk kontext. Jag sitter och bläddrar i en kandidatuppsats i konst- och bildvetenskap HT 2024, Umeå universitet, skriven av Jason Anderson. Rubriken är "En diskussion om porträtt". Här hittar jag teorier och begrepp som intresserar mig:

• konstnären tar med sig, in i verket, sitt eget förflutna. En åskådare tar med sig sin omgivning, kontext.
• Receptionsestetik flyttar fokus från konstnären till betraktaren. Uppsatsens författare hänvisar till boken "Portraire" av Shearer West som visar att konsumerandet av porträttkonst inte bara är en passiv aktivitet. (även här handlar det om äldre målade porträtt, men jag tar med mig detta resonemang).

Förmedlare av social status

Historiskt sett (eller kanske även nu?) så fyllde porträtten en roll för att visa var i samhällsstegen man befann sig i. Bara genom att ha råd att få sitt porträtt målat eller sedermera fotograferat så visade man en viss social tillhörighet. Poseringar, gester, klädsel och symboler signalerade vem man var. Och jag tänker att det löper vidare in i vår tid. Om man vill generalisera kan man i mina bilder se poetens funderande blick och den dödsföraktande performance artistens hopp. Så det finns en tydlig positionering. Men detta har i mitt fall skett bara som en återspegling av personen jag har framför mig och som ett resultat av vår diskussion innan fotograferingen.

Vänskapsporträtt

I uppsatsen jag läst nämns Carina Rechs bok "Becoming artists: Self-portraits, Friendship, Images and Studio Scenes by Nordic Women Painters in the 1880s". Här nämns konstnärernas porträtt av kollegor som hon kallar för vänskapsporträtt. Där undersöks en gemensam identitet, konstnärlig relation och deras roller. Vänskapskonstverket har betonat mentorskap och ömsesidigt stöd konstnärer emellan. Detta var bland annat ett sätt för kvinnorna att skriva in sig i konsthistorien. Det beskrivs som en yta där kvinnorna kunde rollspela i den neutrala studion. Det här är intressant tycker jag! Är det inte detta som även jag sysslar med idag då jag fotograferar mina kvinnliga vänner? Genom att ta porträtt så undersöker vi vår gemensamma identitet, vår konstnärliga relation och våra roller.

Min första presentation inför lärare och klass

Bilderna nedanför kommer från min första presentation inför kursdeltagarna. Översta raden på varje bild är mina bilder. Den understa raden är kända bilder som kallas för porträtt. Jag har valt den för att de påminner om de som jag tagit. Som ett slags bevis för att "om deras bilder är porträtt så är nog även mina det". Sammanlagt så representerar de väl de frågetecken som jag gärna skulle vilja räta ut under kursens gång.

Porträtten - ett urval