DADDY AV: BOBBO SUNDGREN

Prolog

Maja Eriksson växer upp i Skevby, en fiktiv småstad. Hennes tidiga år präglas av en smärtsam medvetenhet om hennes fars frånvaro och missbruk, en källa till både skam och längtan. Majas mor gifter sig med begravningsentreprenören Anders, som tidigare var kompis med Majas pappa. Anders är snäll, men Maja upplever sig ha ett mindre värde, i jämförelse med sina två yngre systrar.

I tonåren blir Maja alltmer rebellisk, en reaktion på den situation som råder hemma efter moderns stroke: Anders ägnar sig mindre åt henne. Hennes värld blir hemmafesterna, där hon söker både tröst och en flykt från verkligheten.

Hennes upproriska beteende och drogmissbruk leder till ett par års vistelse på ett HVB-hem, där hon möter den småkriminelle Jompa, en några år äldre man, som jobbar på det lokala kycklingslakteriet och festar mycket på sin fritid. Deras stormiga förhållande kantas av våld och missbruk, men Maja finner till slut kraften att bryta sig loss, efter fem års relation med lika många avbrott, då hon träffade andra män.

Maja blir nykter med stöd av AA. Hon inleder relationer, som speglar hennes växande självrespekt och önskan om ett bättre liv: Först med den snälle journaliststudenten Lukas och sedan med Joakim, en ensamstående pappa som delar hennes drömmar om stabilitet.

När Maja lyckas få ett arbete som jobbcoach känner hon till en början att hon äntligen har tagit sig ur skuggorna. Men hennes affär med kontorets chef och sedan en hemlig och passionerad relation med Karim, en man med okända band till ett kriminellt nätverk, för henne in på en farlig väg. Majas beslut att överge Joakim för ett liv med Karim, leder in i större faror, än hon har varit i tidigare.

Majas värld störtar samman när hon upptäcker sanningen bakom Karims verksamhet. Hon finner sig indragen i en värld av internationell brottslighet och konspirationer, som övergår hennes vildaste fantasier. När hon inser att hon är en bricka i ett större spel, där oskyldiga liv står på spel, kämpar hon för att hitta en väg ut.

Joakim, den man som hon har lämnat bakom sig, och hans granne Leif, en pensionerad poliskommissarie, blir oväntat hennes enda hopp om säkerhet och frihet. Tillsammans måste de navigera genom ett nät av faror för att inte bara rädda Majas liv, utan även avslöja sanningen bakom det kriminella nätverkets kontakter - djupt i både den svenska och amerikanska staten samt ett hemligt sällskap för superrika investerare. Deras kamp för överlevnad blir en resa mot förlåtelse, kärlek och hopp om en ny framtid.

============================================================================================================================================================================

Kapitel 1 - Ett nytt liv

Maja Eriksson tittar ut genom tågfönstret: Hon befinner sig långt från det liv som hon en gång levde, men hon närmar sig Skevby, staden som hon hade lovat sig själv att aldrig återvända till.

Nu känns varje kilometer närmare Skevby som ett steg bakåt i tiden, till ett förflutet fyllt av smärtsamma misstag. Hon dras motvilligt tillbaka av en kraft starkare än hennes egna ytliga önskemål – ett kall från det förflutna, som hon inte kan ignorera: Att försonas med Anders.

Hennes telefon vibrerar i handväskan. Det är ett SMS från Joakim: ”Lycka till idag. Jag vet att det är svårt, men jag är med dig i tankarna”. Maja suckar. Joakims ord ger en viss tröst inför utmaningen: Att konfrontera det förflutna och de demoner som en gång var hennes ungdomsliv.

Tåget bromsar in med ett tjut som genljuder genom den tidiga morgonen - och Maja stiger av. Skevbys station är lika tråkig och grå som hon minns den. En lätt dimma ligger över plattformen, som ett uttryck för hennes känsla - oklar och osäker på vad som väntar.

Hon börjar sin vandring genom staden, förbi välkända platser, som väcker både glädje och sorg. Gamla torget där hon som tonåring tillbringade sina eftermiddagar - på caféet och vid korvkiosken, vänners hem där hon festade på helgerna, bussen som gick till Steget: HVB-hemmet där hon bodde när hon var mellan 16 och 18. I en glipa mellan husen ser hon Jompas bostadsområde vid horisonten - och hon ryser.

Hennes steg för henne mot det som en gång var hennes hem, ett litet rött hus med vita knutar på slutet av gatan. Så typiskt svenskt!

Plötsligt står hon framför det, hjärtat dunkar av en blandning av nostalgi och rädsla. Maja tar ett djupt andetag och går mot dörren, redo att möta Anders och det förflutna.

Innanför väntar inte bara Anders med sin bleka, intetsägande blick, sitt grånande hår och sin magra, långa gestalt - utan även en verklighet, som Maja hade glömt: Huset är fyllt av foton, som hon med en gång börjar vandra mellan. Många föreställer hennes mamma Eva, ett är taget på sjukhuset innan hon dog. Vem har sådana bilder på väggen? Hon torkar en tår ur ögonvrån. Andra är av hennes yngre systrar: Lisa och Erika, som är 26 och 24. Båda pluggar i Stockholm. Lisa har redan ett barn, lilla Siri, som fyller 2 i år. Men Siris pappa ”är inte med i bilden”, som det heter. Han bor i Spanien.

Själv har Maja inga barn. Hon förde elände till världen istället, tänker hon och ler snett. Hon stannar länge vid en bild av henne själv. Den är från hennes student. Jösses, hon ser ut som en prostituerad, med nätstrumpor, svart klänning som slutar där trosorna börjar - och lösögonfransar. Otroligt att hon lyckades med gymnasiet. Nu har hon ju dessutom nästan en Fil.kand i sociologi.

Anders ser äldre ut än hon hade förväntat sig. Det är 10 år sedan de sågs senast, på Evas begravning. Deras blickar möts, fyllda av åren som har gått och de ord som aldrig har sagts. Hans blick smalnar, som att han får ont - och han ger henne en stel kram, som är typisk för honom. Hon tänker på att han doftar på samma sätt som han gjorde förr, som papper.

"Jag är glad att du kom," säger Anders till slut. Hans röst blir litet bräcklig av känslorna, trots allt. Maja nickar, oförmögen att hitta orden. Hon är tillbaka, inte för att stanna, men för att möta det som hon flydde från. Så hon är på spänn.

Anders har dukat fram fika: Kanelbullar från fiket på Gamla torget. Samtalet som följer vid köksbordet är långt och komplicerat: Ett försök att brygga över de år av tystnad, som de har mellan sig efter Evas död. Eva dog när hon fick sin andra stroke. Älskade mamma, tänker Maja. Maja bodde på Steget då och hade nyss blivit myndig. Efter begravningen, flyttade hon ihop med Jompa och bröt all kontakt med Anders. Hennes systrar försökte förmå henne att återanknyta kontakten med honom, men hon var arg på honom, för att hon tyckte att han hade försummat henne efter Evas första stroke. Sanningen är väl också att hon skämdes över att hon fortfarande missbrukade droger. Anders berättar om hur staden har förändrats - och om sina egna tvivel och rädslor. Och han förklarar att han var så utmattad av att sköta hushållet och jobbet efter Evas första stroke - och att han är ledsen att han var otillgänglig för henne, när hon behövde honom som mest.

Men mer än något annat talar de om förlåtelse – att lämna det förflutna bakom sig och kanske, bara kanske, hitta en väg framåt.

Maja lämnar huset den dagen med en tyngd lyft från sina axlar. Hon är fortfarande osäker på framtiden, men för första gången på länge känner hon en liten flamma av hopp. Skevby har varit hennes fängelse, men nu ser hon staden som en del av sin resa. En plats som hon behövde återvända till, för att kunna lämna den bakom sig för gott.

Och så, med Skevby krympande i tågets backspeglar, inleder Maja Eriksson på riktigt kapitlet, som ska leda henne till en okänd framtid. Men denna gång är hon inte ensam. Joakims ord ekar i hennes sinne: ”Vi ska leva ett nyktert och kristet liv ihop”. Maja lutar sig tillbaka i tågsätet, tankarna virvlar. Hon bestämmer sig för att besöka toaletten, innan tåget anländer till sitt nästa stopp.

Stående framför spegeln i det trånga utrymmet på tågets toalett, betraktar Maja sig själv noggrant. Trots de tumultartade åren med Jompa, kampen med missbruk och alla förluster, som hon har upplevt, har livet inte tagit ifrån henne hennes skönhet. Hon lämnade honom för gott och blev nykter för fyra år sedan. Då flyttade hon även till Stockholm och började plugga sociologi. Vid 29 års ålder har hon ännu kvar sin ungdoms glöd, men nu med en mognad i blicken, som talar om de prövningar som hon har genomgått. Och inga lösögonfransar!

Hennes långa blonda hår ramar in ett ansikte markerat av klarblå ögon och en uppnäsa, som ger henne en viss barnslig charm. Trots åren av självförsummelse, efter att hon gav upp simningen, har hennes kropp bevarat sin form: Fylliga bröst och rumpa balanserade av en smal midja - ett fördelaktigt genetiskt arv, som hon sällan har gett sig själv tid att uppskatta. Men där, på tågets toalett, stående ensam med sin spegelbild, tillåter hon sig att känna en stunds fred med den person som hon har blivit.

Denna stund av reflektion blir en vändpunkt för Maja. Hon inser att oavsett hur långt som hon försöker att springa från sitt förflutna, är det hon själv och hennes förmåga att ändra sitt eget liv, som är den verkliga källan till styrka. Hon struntar i vad de säger i AA om en högre makt. Denna insikt fyller henne med en ny känsla av självförtroende, en förståelse för att hon är mer än summan av sina misstag.

När Maja återvänder till sin plats, gör hon det med en förnyad känsla av livsmening. Hon greppar ett grönt äpple ur handväskan och tar ett bett. De utmaningar och svårigheter som väntar henne i det liv som hon nu återvänder till, känns inte längre oöverkomliga. Med ett stärkt självförtroende och en djupare förståelse för sig själv, är hon redo att möta vad än framtiden har att erbjuda.

Tåget rullar vidare. Landskapet utanför fönstret flyter förbi i en oändlig ström av färger och former, dränkt i bedövande och belivande solljus. Maja Eriksson, återfödd ur sin egen aska, känner sig äntligen redo att ta sig an livet på sina egna villkor. Besöket i Skevby har blivit startpunkten för hennes resa mot ett nytt liv. Det är en resa fylld av osäkerhet - men också av nya möjligheter: Ett liv tillsammans med nallebjörnen Joakim och hans barn.

============================================================================================================================================================================

Kapitel 2 - Nya känslor

Maja Eriksson flyttar in hos Joakim och hans barn i Kallhäll i Järfälla. Hon börjar arbeta på "Framsteg & Framtid", ett företag specialiserat på stöd och matchning för arbetssökande i samarbete med Arbetsförmedlingen och med kontor i Kallhäll Centrum. Företaget har ett gott rykte för sitt personliga tillvägagångssätt och framgångsrika resultat i att hjälpa individer att hitta rätt väg i arbetslivet. Maja, med sin bakgrund inom sociologi och sin personliga resa mot självinsikt, känner sig hemma direkt. Hon ska egentligen skriva klart sin C-uppsats för att få sin examen, men hon skjuter på det.

Företagets chef, den atletiske och snygge Alexander "Alex" Jonsson, är känd för sin glada dominans och förmåga att driva teamet mot nya höjder. Han har ett särskilt sätt att närma sig alla utmaningar - med en mix av entusiasm och bestämdhet, som gör att medarbetarna både respekterar och tycker om honom.

Under Majas första vecka kallar Alex henne till sitt kontor för en uppföljning.

"Välkommen ombord, Maja. Jag har hört mycket gott om dig," börjar Alex med ett Colgate-leende som når ögonen, vilket får Maja att slappna av, trots nervositeten. "Vi har stora förväntningar, men jag är säker på att du kommer att överträffa dem."

"Tack, jag ska göra mitt bästa. Jag är verkligen imponerad av företagets arbete och kultur”, svarar Maja. Känslan av att hon har hittat rätt plats blir allt starkare.

"Jag är övertygad om att du kommer att bidra med något unikt här. Och om du någonsin känner dig överväldigad, kom ihåg att jag är här. Vi är inte bara kollegor här, vi är ett team... ett ganska snyggt team, om jag får säga det själv”, skojar Alex, med en blinkning. Hans ögon är gröna under de svarta ögonbrynen och det svarta, bakåtslickade håret. Hans vita tennisskjorta matchar hans vita tänder och brunbrända hy. Han ska tydligen ha litauiska judar i släkten.

Maja skrattar, överraskad och charmad av hans lättsamma attityd. Dialogen mellan dem flyter naturligt, och det är tydligt att Alex inte bara är en ledare, utan också en person som värderar goda relationer på arbetsplatsen. Det enda som stressar Maja med mötet är när Alex slår handflatan hårt i bordskivan och svär, när han upptäcker att Majas efternamn är felstavat på hennes nybeställda visitkort, men senare på arbetsdagen måste Maja smeka sig själv till orgasm på toaletten av tanken.

Maja känner hur hennes kinder rodnar av både nervositet och upphetsning efter mötet med Alex. Hon har aldrig känt en sådan intensiv dragning till någon på så kort tid. Hon försöker samla sig och koncentrera sig på arbetet, men tankarna på honom fortsätter att virvla i huvudet.

Maja känner hur hennes kropp svarar på tankarna och hon börjar ryckigt att dra upp sin korta, grå kjol med ena handen, samtidigt som hon sliter upp den tunna, grå tröjan med den andra, drar ned BH:n och drar i en bröstvårta rätt hårt. Hon stryker sakta med fingrarna över sina höfter och längre ner mot sitt svällande hål, som har gjort de vita spetstrosorna våta. Hon känner hur hennes klitoris stelnar av beröringen och hon börjar massera den med två fingrar, samtidigt som hon sliter i sina ena rövhalva med den andra handen. Hennes anus svalkas av luften och kippar, som att det signalerar till Alex att smiska det.

Maja andas alltmer grunt och snabbt, medan hon fortsätter att smeka och slita. Hon känner hur en våg av lust börjar byggas upp inom henne och hon biter ihop tänderna för att inte skrika. ”O, knulla mig!”, vill hon skrika.

Maja känner hur hennes kropp börjar skälva av lust och hon inser att hon är på väg att nå en intensiv orgasm. Hon gnuggar sin klitoris hårdare och låter luften långsamt passera genom sin näsa och mun för att inte tappa kontrollen och tjuta till, när orgasmen kommer. Innan allt exploderar och hon ser stjärnor, föreställer hon sig hur hon ligger på golvet med stjärten högt upp och ansiktet mot golvet - och att Alex tömmer sig i henne med en grymtning.

Efter några minuter av återhämtning rättar Maja till kläderna och sköljer av händerna. Hon tittar på sig själv i spegeln och ler lite. Hon känner sig avslappnad och nöjd och redo att återvända till arbetet.

I samma veva som Maja börjar finna sin plats på "Framsteg & Framtid", möter hon Karim, en av klienterna. Karim, med sin ödmjuka och passionerade natur, söker hjälp för att integreras i den svenska arbetsmarknaden. Från första stund känner Maja en koppling till honom, inte bara professionellt, utan också personligt.

Under deras första möte, där Maja kartlägger Karims färdigheter och ambitioner, finner de snabbt en gemensam känslomässig grund.

"Du har en imponerande drivkraft, Karim. Det är inspirerande att se”, säger Maja, genuint imponerad.

"Tack, Maja. Men det är ingenting jämfört med den styrka jag ser i dig. Du är ny här och redan du gör så mycket... För mig”, svarar Karim med en värme i rösten, som får Majas hjärta att slå ett extra slag. Han lägger sin torra och varma hand över hennes på ett sätt som nästan känns prästerligt - och långtifrån sliskigt. När han säger berömmet, lutar han sig framåt och ser henne allvarligt i ögonen. Hon rodnar och säger att han verkligen har lärt sig svenska fort, med tanke på att han bara har varit i Sverige sedan 2015, då han kom från Syrien (denna berättelse utspelar sig 2019). Karim doftar gott, med en svag ton av citrus i ett brus av mysk och rök från ekträ. Och Maja slår ned blicken och tittar på hans guld-Rolex, och undrar hur han har haft råd att köpa den.

De fortsatta sessionerna blir fyllda av både seriösa diskussioner om framtidsmål och lättsamma stunder med skämt och skratt. Maja finner sig alltmer dragen till Karims sätt att se på världen, hans tacksamhet för livets möjligheter och hans osvikliga hopp trots motgångar.

I dessa ögonblick, när Karim delar med sig av sina drömmar och rädslor, finner Maja sig svara med en öppenhet, som hon aldrig visar Joakim, trots att de är ett kärlekspar och lever ihop.

============================================================================================================================================================================

Kapitel 3 - En tacokväll med familjen

Dimman över Kallhäll under fredagskvällen förvandlar den lilla nybildade familjens promenad från Coop till lägenheten vid stranden, till en scen från en annan värld. Det är mars, klockan är 6 på kvällen - och solen sjunker. Skymningens första antydan, tydliggör ljusblänken längsmed gatorna, parkerna och Mälarens vattenyta. Det vardagliga och det bekanta omhuldas av ett mystiskt sken, och Kallhäll tycks viska historier från en svunnen tid.

Toves skratt ekar i lägenheten när hon hjälper Maja att riva ost. Jerker är upptagen med att noggrant arrangera skålar med olika fyllningar på bordet. Hans min är allvarlig. Det ska vara snyggt. Så som pappa Joakim gillar det.

”Ser det bra ut, Jerker?” frågar Maja med ett leende, imponerad av hans noggrannhet.

”Ja, men du har glömt jalapeños,” svarar Jerker med ett allvar som får alla att skratta. Han äter ju inte jalapeños!

”Åh, hur kunde jag? Tack för att du påminde mig,” säger Maja och blinkar åt honom.

Joakim, som har varit tyst medan han observerar scenen, känner en våg av tacksamhet. ”Ni är fantastiska, vet ni det?” säger han, hans blick mjuk när den vilar på Maja.

Middagen blir en fest av skratt, spilld salsa och berättelser om veckans äventyr. Efter att de har ätit, föreslår Tove att de ska spela sällskapsspel. De samlas kring vardagsrumsbordet, och valet faller snabbt på "Fia med knuff". Det är en kväll fylld av enkelhet och glädje, en paus från livets komplexiteter.

Men precis som Maja ska flytta sin pjäs, vibrerar hennes telefon på bordet. Ett SMS från Karim lyser upp skärmen. Med en ursäktande gest plockar hon upp telefonen och läser meddelandet. Orden är enkla men bär en tung vikt av sorg: ”Min mamma har dött. Vad jag ska göra? Jag är på sjukhuset med henne”.

Majas hjärta sjunker. Karims mor har varit sjuk en tid, och även om detta inte var oväntat, känner hon djupt för Karims förlust. Hon vet att hon måste göra något, att hon behöver vara där för honom. Hon skriver att hon kommer till honom på sjukhuset.

”Jag... jag måste hämta datorn från jobbet, Alex vill att jag ska göra en grej hemma under helgen”, ljuger Maja snabbt, ovillig att oroa Joakim och barnen med nyheterna.

”Vill du ha sällskap?” frågar Joakim, alltid redo att stötta.

”Nej, det är snabbt gjort. Spela utan mig, så är jag tillbaka snart”, svarar hon, samlar ihop sig och tar sin jacka.

I bilen till Karim känner Maja en blandning av känslor. Sorg över Karims förlust, oro för att lämna Joakim och barnen, och osäkerhet över hur hon bäst kan stötta Karim.

När hon når Karim, hittar hon honom sittande utanför sjukhuset på trottoaren, med ansiktet begravt i händerna. Utan ett ord sätter hon sig bredvid honom, lägger en arm om hans axlar. Karim lutar sig mot henne, och hans tårar börjar rinna.

”Det kommer att bli bra,” viskar hon, även om hon vet att det är långt ifrån sanningen just nu.

Karim ser upp på henne genom tårarna, och i det ögonblicket, drivna av en blandning av sorg och törst efter närhet, finner deras läppar varandra. Det som börjar som en tröstande gest fördjupas snabbt till ett passionerat hångel. De sätter sig i Majas bil. Den mörka och regniga sjukhusparkeringen utanför bilen försvinner i det ögonblicket, och de är omslutna av en intensiv känsla av närhet och tröst.

Maja känner Karims kuk styvna i hans byxor. Hon tar försiktigt fram den och känner att hon har längtat efter just detta tillfälle. Hon betraktar den: Den är omskuren, tjock, rätt så lång samt ådrig. Ollonet är spänt och glansigt som ett plommon av blodfylldheten och försatsen, spetsigt och rosa. Resten av kuken är brun, mörkare än Karims hud i övrigt. Med en skärpa i blicken och en nästan ceremoniell respekt för kärlekens konst, slickar hon varsamt ollonet. Varje slick är perfektion i sig, en inbjudan till hennes värld av mjölk och honung.

Efter att ha slickat ollonet en stund, spottar Maja på ollonet och tar kuken i munnen. Hon stänger ögonen för ett ögonblick, låter smakerna fylla hennes sinne. Den rika smaken av salt och sötma, med dess lätt kryddiga undertoner och den distinkta smak som bara en särskilt åtrådd man kan ha. Det är en stund av ren och enkel njutning, en påminnelse om varför hon älskar att utforska nya män.

Då trycker plötsligt Karim ned hennes huvud över kuken, så att hon kväljer över den. Hon ryggar förskräckt tillbaka. Karim ger henne en snabb örfil och hon hämtar hastigt andan. Detta är inte OK. Sedan tittar han med sammetslena ögon på henne och säger: ”Nu du ska suga ifred, OK?” Hon tittar på honom förskräckt, sedan händer något: Det är som att hon faller genom sig själv och får en rusning av blod till fittan samtidigt. Det kliar i fittan av kåthet. Och utan ett ord skjuter hon tillbaka Karims stol, drar av sig sina vita spetstrosor och sin korta kjol, gränslar honom och knullar honom tills båda kommer.

============================================================================================================================================================================

Kapitel 4 - Ett oväntat möte

Det är en vanlig onsdagseftermiddag när Maja, efter en lång dag på jobbet, bestämmer sig för att gå förbi Coop i Kallhäll för att handla engångsrakhyvlar för sin intimrakning. Hon går genom gångarna. Hennes tankar är fortfarande delvis på arbetsdagens möten och uppgifter, när hon plötsligt hör en bekant röst bakom sig:

”Maja? Är det inte du?”

Hon vänder sig om och ser Alex, hennes chef, med en kundvagn. Hans överraskning över att stöta på henne utanför kontorets väggar är tydlig, och hans ansikte lyser upp i ett leende.

”Alex! Vad roligt att se dig här,” svarar Maja, lite överraskad men glad över mötet.

De utbyter några artiga fraser om hur liten världen är och hur de båda råkat hamna på samma ställe efter jobbet. Alex, som nyligen blivit nyskild och flyttat till en ny lägenhet med utsikt över Mälaren, ser möjligheten att bjuda in Maja för att visa upp sitt nya hem.

”Jag har precis flyttat in i en lägenhet här i närheten. Det vore trevligt att få visa dig. Jag tänkte faktiskt laga lite mat ikväll, vad säger du?”

Maja är något tveksam vid tanken på att ljuga för Joakim men lockad av nyfikenheten och den växande vänskapen med Alex, så hon bestämmer sig för att acceptera inbjudan. Hon skickar ett snabbt meddelande till Joakim och meddelar att hon måste ”jobba över” och kommer att beställa Foodora, så de inte behöver vänta på henne.

Alex lägenhet är mer än Maja hade förväntat sig. Den är rymlig och modernt inredd, med stora fönster som erbjuder en storslagen utsikt över Mälaren. Det är en klar kontrast mot det hem som hon delar med Joakim och hans barn, och hon kan inte hjälpa att känna sig imponerad. Därhemma har de mest möbler och husgeråd som härrör från respektives föräldrahem, för de har inte hunnit att köpa något tillsammans än - och Joakim lät sin exfru behålla allt som tillhörde deras villa plus villan, eftersom hon lyckades övertyga honom om att hon behövde det för att ge Tove och Jerker en fast punkt i tillvaron. Hennes föräldrar hjälpte henne att köpa ut Joakim från det solidariska huslånet, men han använde pengarna till att betala sina krediter och smålån, så han har inte mycket pengar - och Maja hade ju levt på studielån innan hon fick jobbet på "Framsteg & Framtid".

Medan Alex förbereder middagen, öppnar han en flaska vin och börjar berätta om sin uppväxt, sina drömmar och det som ledde till hans skilsmässa: Det finns en öppenhet och sårbarhet i hur Alex delar sin historia, och Maja känner sig både hedrad och lite överväldigad av förtroendet. Det som imponerar mest på henne är hur ödmjukt och respektfullt som han talar om sin exfru. Hon klappar honom på kinden.

Kvällen fortsätter med djupa samtal och skratt, och maten som Alex lagar är utsökt: En lasagne med tryffel och ett kraftfullt Amarone-vin, som hon älskar - men såklart avstår från. För en stund glömmer Maja bort tiden och oron för att hon ljugit för Joakim. Men när kvällen lider mot sitt slut, och vinflaskan är tom och Alex rätt berusad, kommer verkligheten ikapp henne. Känslan av att ha korsat en osynlig gräns gör sig påmind, och hon inser att även om kvällen varit angenäm, har den också komplicerat hennes känslor och situationen som hon befinner sig i.

När Maja tackar Alex för en trevlig kväll och förbereder sig för att lämna, är det med en blandning av tacksamhet och en vag känsla av ånger. Hon sträcker ut armarna mot Alex i hallen för att krama honom - och då tar han hennes huvud mellan sina händer och kysser henne på munnen, samtidigt som han trycker sig mot henne. Maja kippar efter luft och lägger sina händer mot hans bröst med tanken att trycka undan honom, men hon överväldigas av en varm våg av längtan och börjar kyssa honom tillbaka. Utan ett ord vänder han på henne och sliter upp hennes svarta, tätt sittande men mjuka korta kjol och drar ned hennes rosa stringtrosor.

Hon skjuter ut stjärten som en hynda och flämtar med ansiktet tryckt mot väggen i hallen, medan hon tar stöd med handen i kanten av en byrå. Med den andra handen griper hon efter Alex kuk, drar längsmed den med sina långa, vitmålade naglar - och för den rätt. Hon är redan plaskvåt och Alex börjar knulla henne bakifrån mot väggen. Innan han sprutar, väser han att han vill ha hennes rövhål med, att han vill ha allt. Och han börjar fingra hennes anus. Hon gnyr att hon vill det. ”Aha, aha, jag äger dina hål, va?”, nästan morrar han fram. ”Jaaaa…”, ropar hon och skriker sedan till av smärtan när han alltför hastigt tar sig förbi hennes bara halvt uppmjukade ringmuskel. Men rätt snart släpper muskeln sin grepp och tillåter kuken att glida vidare. Han knullar henne nu bestämt och djupt i röven och kysser hennes hals. Hon njuter av känslan när hans bäcken stöter mot hennes fasta men väl tilltagna röv och att han tar henne så djupt. Hon kan komma av detta, känner hon.

Men då börjar hennes mobil ringa i handväskan och hon översköljs av en våg av dåligt samvete. Hastigt vänder hon sig om och ställer sig på knä och börjar suga Alex, för att han ska avsluta i hennes mun istället för i röven. Han kommer nästan direkt. Hans kuk är böjd uppåt och rätt så tjock men med medellängd, så hon får lätt in hela i munnen. När hon känner att han är på väg att spruta, ser hon till att hon suger på toppen av kuken och håller tungan mot öppningen, så att hon kan kontrollera sperman och svälja den. Den smakar litet syrligt. Alex suckar av njutning och smeker hennes blonda hårsvall. Hon ler upp mot honom men känner stressen komma smygande.

Varför kan hon inte bara hålla sig till Joakim? Han är ju så komplett: Schysst, lugn, tålmodig och med bra värderingar, duktig på sitt jobb, uppskattad av sina elever, kollegor och vänner.

När hon kommer hem sover Tove och Jerker. Joakim sitter och tittar på TV. Badrummet ligger som väl är i hallen - och hon smyger direkt in på det och tar en dusch och borstar tänderna. Hon har rena trosor med sig från sin handväska. När hon har torkat sig och öppnar dörren för att gå ut, står Joakim i hallen och ler. Hon ler tillbaka och kryper in i hans famn, endast iklädd trosor. Hon viskar att hon inte ville väcka barnen och han pussar henne på munnen. ”Stackare som måste jobba så hårt…”, viskar han.

============================================================================================================================================================================

Kapitel 5 - Nattens oro

Maja ligger vaken bredvid Joakim i den djupa tystnaden som bara infinner sig mitt i natten. En obehaglig dröm har ryckt henne ur sömnen, och nu vill hon finna ro igen. Hon har stängt av alla aviseringar på mobilen för att undvika distraktioner, ett försök att ge både sinnet och kroppen den vila, som de så väl behöver. Men skärmen på mobilen lyser upp i mörkret; ett inkommande sms bryter den stilla nattens frid.

Karims namn blinkar mot henne från skärmens display, och en våg av oro sveper genom henne. Varför skriver han så här dags? Är något fel? Hon kan inte ignorera meddelandet, inte med den tyngd av ansvar och omtanke, som hon känner för honom sedan deras vägar korsades under så komplexa omständigheter. Han har slutat komma till F&F - och de ses inte mer. Hon känner saknad efter honom.

Försiktigt, för att inte väcka Joakim, glider Maja ur sängen och smyger sig ut ur sovrummet med mobilen i handen. I badrummet, det enda rummet där ett nattligt ljus inte skulle väcka misstankar eller störa någons sömn, sätter hon sig på toalettstolen, låser upp telefonen och öppnar meddelandet.

Karims ord på skärmen är korta men fyllda med en vädjan om hjälp: ”Jag kan inte sova. Kan vi prata?"

Hennes hjärta slår ett extra slag vid anblicken av hans meddelande. Det påminner henne om deras delade ögonblick av sårbarhet och lust och det band, som de formade genom ömsesidig förståelse. Samtidigt känner hon sig splittrad; hon vill bilda familj med Joakim, inte med Karim. Nej, inte med Karim.

Maja står inför ett val. Att svara Karim skulle betyda att öppna en dörr till en del av hennes liv som hon försökt att hantera med största varsamhet, att balansera de känslomässiga band som binder henne till både Karim och Joakim. Men att ignorera hans rop på hjälp strider mot varje fiber av den omtanke och empati som definierar henne.

Med ett djupt andetag, väger hon sina ord noggrant. Hon skriver ett svar, ett försök att ge tröst utan att lova mer än hon kan hålla: ”Jag är här. Är allt okej?"

Medan hon väntar på svar, står Maja inför sin egen ensamhet i badrummets mörker, omgiven av väggarna som håller världen utanför. Hon reflekterar över komplexiteten i mänskliga relationer, över hur man kan vara så otroligt nära någon fysiskt, som hon är med Joakim, och ändå känna sig så avlägsen, när natten drar in med sina mörka slöjor.

När Karim svarar, genomsyrar tacksamhet hans ord - en påminnelse om att ibland är bara vetskapen om att någon finns där, helt och hållet nog. Maja sitter kvar en stund längre, förlorad i tankar och känslor, innan hon slutligen reser sig för att återvända till sängen, till det liv som hon har valt.

Maja finner till slut sömnens flyktiga tröst, men den lugnande mörkret blir snart till en portal tillbaka till den oroande drömmen. I denna andra akt av nattens teater återvänder hon till skogen, som hon vaknade upp ifrån.

Runt en stor eld, vars lågor slickar den lila himlen med hungriga tungor, står män iklädda svarta kåpor. De bildar en cirkel: Ett mörkt brödraskap, förenat i något slags ritual, som verkar uråldrig och mystisk. Skogen omkring dem är tyst, som om naturen själv håller andan inför det som utspelas.

I eldens hjärta, där lågorna dansar vilt och färgerna blandas i en hypnotisk virvel, skymtar Maja en stor staty. Det är en figur som sitter på en tron, majestätisk trots eldens förtärande närhet. Dess drag är svåra att urskilja, men dess närvaro är omisskännlig – en tyst makthavare som övervakar ceremonin.

Maja, nu en osynlig åskådare till denna mardrömsakt, känner en växande oro. Vad är detta för plats? Och vem är figuren i elden? Drömmen ger ingen ledtråd, endast en känsla av att hon bevittnar något uråldrigt, en hemlighet som världen har glömt - eller valt att ignorera.

Plötsligt vänder sig en av de kåpklädda männen mot henne, som om han kan se henne. Hans ögon är inte synliga, utan dolda i skuggan av hans huva, men Maja känner hans blick som en fysisk beröring. En kyla sprider sig i henne, och hon förstår instinktivt att hon inte borde vara här, att hon bevittnar något som inte är menat för hennes ögon.

Hon försöker backa och bryta sig loss från drömmens grepp, men skogen, elden, och de mystiska männen håller henne fast. Det är då, i desperationens gränsland, som hon hör en röst från sin sida. Men ingen är där när hon vänder sig dit. Rösten är varken vänlig eller hotfull, men den bär med sig en omisskännlig auktoritet:

”Ingen familj, utan folket. Ingen seger för folket, utan folkets hjältar.”

Och lika plötsligt som den påbörjades, löser drömmen upp sig. Maja vaknar, andfådd och täckt av kallsvett, till morgonens första ljus som tränger igenom sovrumsfönstrets gardin. Joakim sover fortfarande vid hennes sida, omedveten om den storm av känslor och tankar, som nu rasar i Majas sinne.

Vad var det som hon såg? Och vad menade rösten i drömmen? Frågorna snurrar i hennes huvud som löv i vinden, utan svar, men hon har inte tid att reflektera över det. Hon måste ta en dusch och en kaffe och skynda till jobbet. Hon ska ha ett möte med Alex. Och hon vill hinna sminka sig noga innan. Det brukar hon göra på jobbet. Hon föredrar att fixa sig där.

Kanske hinner hon även med att ge Alex en avsugning idag? Hon brukar göra det i kontorets källarförråd, på morgonen, innan det är så många på kontoret, som kan undra varför de inte är på plats. Sedan är de även noga med att inte komma tillbaka samtidigt.

============================================================================================================================================================================

Kapitel 6 - Bakom svarta ridåer

Efter den oroliga natten känner Maja en stark drift att söka sig till Karim, för att dela sina tankar och kanske finna någon form av tröst eller vägledning i de oroliga känslor, som natten har fört med sig. Hon kontaktar honom, och de bestämmer sig för att träffas på ett litet, mysigt café som ligger undangömt i Jakobsberg, nära Kallhäll.

När Maja anländer ser hon att Karim redan sitter där med ett leende. Framför honom på bordet ligger en liten ask fylld med dadlar, en sötsak som han vet att Maja uppskattar. Atmosfären i caféet är lugn och inbjudande, med mjuk musik som fyller bakgrunden och skapar en känsla av värme och välkomnande.

”Jag tänkte att vi kunde behöva något sött,” säger Karim och skjuter över asken mot henne.

Maja ler tacksamt och plockar upp en dadel, känner dess mjuka yta och den naturliga sötman, som hon finner tröstande. Samtalet mellan dem flödar lätt, om allt och ingenting, en välkommen distraktion från Majas oroliga tankar.

”Jag har ju annat brunt hemma förstås, om du är intresserad”, säger Karim.

Maja skakar på huvudet, hon är inte det minsta intresserad av hans hasch.

När de talar, vänder sig samtalet mot Majas senaste dröm. Hon berättar om den, om männen i svarta kåpor, den stora elden, och den mystiska statyn. Karim lyssnar tålmodigt, nickar då och då, helt uppslukad av hennes berättelse. Det finns ingen dömande i hans blick, bara en öppen vilja att förstå - och kanske erbjuda någon form av insikt.

”Drömmar kan vara märkliga”, säger han slutligen. ”Ibland tror jag att de är ett sätt för vårt undermedvetna att bearbeta saker vi inte vet hur vi ska hantera när vi är vakna”.

Maja nickar, finner tröst i hans ord. De fortsätter att prata, och även om ingen konkret lösning på Majas oro framkommer under deras möte, känner hon sig lättare till mods när de skiljs åt. Det finns något i Karims närvaro, i hans lugna acceptans och förståelse, som gör hennes värld lite mindre skrämmande, lite mer hanterbar.

När Maja lämnar caféet och styr stegen hemåt, är det med en förnyad känsla av hopp och beslutsamhet. Livet kanske är fyllt av mysterier och obesvarade frågor, men i vänskapens ljus finner hon styrkan att möta dem.

Men mot kvällen förbyts den tröst som hon funnit i hans sällskap till en växande misstanke: När hon berättade om sin mardröm, märkte hon en stund av tvekan hos Karim, ett ögonblick då han verkade dölja sin hand – eller snarare, ringen som han bär. Det var ett ögonblick som var över lika snabbt som det uppstod, men det sätter igång en kedja av tankar och frågor hos Maja:

Vad är det som Karim inte berättar? Och vad har ringen att göra med det? Dessa frågor snurrar i hennes huvud medan hon går från parkeringen på väg uppför slänten till de ljusa tegelhusen, där hon bor med Joakim. Det finns en känsla av att stå inför en dold sanning, något som ligger precis bortom hennes förståelse, skymt av svarta ridåer, som Karims långa svarta hår i mittbena.

Trots de spirande tviveln, känner Maja en tvekan att konfrontera Karim direkt. Deras vänskap, om än ny, har blivit en källa till stöd och tröst för henne. Att ställa honom mot väggen, skulle riskera det som de har byggt upp. Samtidigt kan hon inte skaka av sig behovet av att förstå, att få svar på de frågor som nu plågar henne.

Natten som följer är rastlös. Maja vrider och vänder sig i sängen, plågad av drömmar som är mindre skrämmande än de är förbryllande. De svarta kåporna och elden från hennes tidigare mardröm återkommer, men den här gången fokuserar hon mer på detaljerna, söker efter ledtrådar som kan ge mening åt hennes oro.

Morgonen därpå bestämmer sig Maja för att agera. Hon behöver svar, men hur ska hon närma sig ämnet utan att riskera att skada deras vänskap? Det slår henne att kanske kan hon hitta svar på egen hand, genom att försiktigt gräva i Karims förflutna eller fråga runt bland gemensamma bekanta. Är det möjligt att ringen som Karim bär har en historia som är kopplad till hennes mardröm? Eller är det bara hennes överaktiva fantasi som spelar henne ett spratt?

Majas efterforskningar leder henne längs oväntade vägar, där varje bit information successivt avtäcker mer av den gåta Karim utgör. Här är några av de upptäckter som hon gör:

När Maja är hemma hos Karim för att lämna tillbaka en bok som hon har lånat, ber hon om att få titta bland hans böcker, om han har något annat intressant. Bokhyllor täcker väggarna i hans vardagsrum, som även är hans sovrum: Han har mängder av böcker om esoterik och mystik på engelska, i sin inrökta etta i Jakobsberg, enkelt inredd med orientaliska mattor, sablar och andra antika vapen på väggarna, stora krukväxter och vattenpipor.

Maja ber om en kopp te - och hon vet att han sätter en ära i att göra allt rätt med teet och kommer att vara borta en stund, så att hon kan söka eftet om han har någon dagbok:

När Karim förbereder te på arabiskt vis, börjar han med att koka upp vatten i en stor kastrull, nog för att fylla de glas som teet ska serveras i. Han tar en liten tekanna, en viktig del av ritualen, och häller lite av det kokande vattnet i den för att förvärma den, Detta steg är viktigt; det säkerställer att teet håller sig varmt längre. Efter att ha slängt det förvärmda vattnet, lägger han till svarta teblad direkt i kannan, med noggrannhet, som om varje blad räknas.

När tekannan är fylld med teblad, häller han det återstående heta vattnet över dem. Han låter det dra, inte för länge, bara tillräckligt för att smakerna ska vävas samman utan att bli beska. Sedan är det dags för myntan och sockret, två oumbärliga komponenter i det arabiska teet. Karim tillsätter generöst med färsk mynta och socker direkt i tekannan. Han vet att teet traditionellt är sött, men anpassar sockermängden efter sällskapets preferenser, allt medan den friska doften av mynta sprider sig i köket.

Slutligen häller han upp det gyllenbruna teet i genomskinliga glas, inte koppar, vilket gör att man kan se teets lockande färg.

Maja vet från Karim, att trots sitt enkla och ödmjuka sätt, kommer han från en inflytelserik familj i sitt hemland. Hans familj var engagerade i politik och samhällsfrågor, vilket hade en djup och ibland kontroversiell inverkan på deras liv. Denna kunskap ger en ny dimension till Karims personlighet och de värderingar som han har uttryckt.

Genom samtal med gemensamma bekanta på F&F har Maja även fått veta att Karim har en passion för konst, något som han sällan har talat om med henne. Mycket riktigt har han flera konstböcker.

Mest chockerande för Maja är upptäckten av Karims tidigare engagemang i en islamistisk organisation, som arbetar för mänskliga rättigheter. Maja upptäcker det genom något så trivialt som att lusläsa Karims sociala medier. Hon tar hjälp av Google Translate för att förstå arabiskan. Trots att organisationen uttrycker nobla mål och i början av ”den arabiska våren” i Syrien åtnjöt stöd från FN såväl som USA, har den den med tiden fått skarp kritik av Amnesty och anklagats för radikala, sektliknande metoder. Officiellt tar organisationen avstånd från våld och diskriminering - men högt uppsatta representanter har setts med saudiska imamer och affärsmän, som har uttryckt mycket hårda åsikter om kvinnor och homosexuella. Karims involvering tycks ha varit djup och personlig, möjligen rotad i hans familjs historiska roll i den syriska oppositionen.

Maja finner vad hon söker bland Karims mer undangömda böcker i bokhyllan: En gammal dagbok. Den är skriven för hand på arabiska, men hon ser datum. Hon smyger ned den i sin handväska.

Väl hemma scannar hon sidorna och skapar ett dokument, som hon sedan transkriberar till tryckbokstäver och översätter sida för sida till svenska via Google Translate.

Dagboken visar att Karims flykt till Sverige är omgärdad av mystik. Den var inte bara en flykt undan krig, utan också en flykt undan politisk förföljelse och hot mot hans familj. Denna upptäckt kastar ljus över den tystnad och de hemligheter som Karim omgett sig med.

Slutligen lyckas Maja nysta i betydelsen av ringen som Karim bär. Den visar sig vara en familjeklenod, med djup symbolisk betydelse, som representerar hans familjs mystiska tillhörighet i ett hemligt sällskap.

Det står bara några få ord om ringen i dagboken:

”Kära ring, som hjälper mig att alltid minnas vår starkaste energikälla: Att vi inte talar om de som vi offrar tillsammans, att vi aldrig sviker vår lojalitet med varandra.”

============================================================================================================================================================================

Kapitel 7 - Klanen Al Rasheed, Ödleporten och Karama

I den dammiga och historiskt laddade terrängen av Syrien, där civilisationens gryning och mörkrets hemligheter blandas, finner vi den klan, som Karim tillhör: Al-Rasheed. Denna ädla och mystiska familj har i årtusenden varit väktare av djupa hemligheter, ryktas det om.

Med en förmögenhet lika gammal som de ruiner som markerar deras ägor, har Al-Rasheeds inflytande sträckt sig långt bortom deras landområden, in i Syriens politiska och ekonomiska hjärta.

Legender omtalar hur Al-Rasheeds ursprungliga rikedomar skapades genom hemliga pakter med antika, ödlelika gudar och deltagande i ceremonier som sträcker sig tillbaka till Antiken. Det sägs att de en gång var en del av en sekt, känd som "Ödleporten", som praktiserade rituella människooffer - för att framkalla uråldriga krafter och garantera sin makt och rikedom. Det är denna sekts symbol som Karim bär på sin ärvda ring: En ödla i en ring av eld.

Legenderna säger att sektens dunkla ritualer öppnade portaler till andra världar och gav löften om odödlighet för de som var modiga - eller galna - nog att offra allt som de höll kärt, för att invigas i sekten.

Al-Rasheed ska ha varit i centrum för sekten och sägs ha varit mästare över dessa ceremonier, med en sällsynt förmåga att navigera mellan det heliga och det profana, det jordiska och det övernaturliga.

Trots sin förmögenhet och makt är Al-Rasheed-klanen omgiven av en aura av ensamhet och tragik.

För att upprätthålla sin position har familjen genom åren offrat mer än bara materiella tillgångar; förlusten av nära och kära, svek - och en ständig törst efter mer kunskap och makt, har lämnat djupa ärr. Med palats som är lika delar praktfulla som spöklika, sägs det att viskningarna från det förflutna ekar genom deras korridorer, en ständig påminnelse om de mörka krafter, som de en gång framkallade.

Idag är klanen Al-Rasheed lika respekterade som fruktade, deras verkliga affärer och intentioner är insvepta i mysterier: Även om ingen offentligt erkänner sektens existens längre, finns det de som tror att Al-Rasheed fortfarande i hemlighet utför sina uråldriga ritualer, i hopp om att återförenas med de ödlelika gudar, som de en gång tjänade - och kanske återigen förändra världens öde.

Det står i vilket fall som helst klart att klanen finansierade den islamistiska organisationen Värdighet ("كرامة", Karama) under den arabiska våren - och att Karim var engagerad i rörelsen, som även fick pengar av USA och rönte respekt inom FN för sitt arbete för Mänskliga Rättigheter. Detta var innan Amnesty rapporterade om sektliknande beteenden inom Värdighet samt skumma kontakter med saudiska imamer och affärsmän, som gjort sig kända för att stödja hårda straff mot homosexualitet och en föråldrad syn på kvinnor.

Under Arabiska våren och det påföljande syriska inbördeskriget växte det fram en komplex opposition mot Bashar al-Assads regim i Syrien. Den syriska oppositionen utvecklades från lokala protestorganiseringskommittéer i april 2011 till mer sammanhållna politiska strukturer som Syriska nationella koalitionen och Syriska nationella rådet, vilka mottog betydande internationellt stöd och erkännande som samtalspartners och legitima representanter för det syriska folket.

Saudiarabien, med sin långa historia av att prioritera stabilitet och sitt eget inflytande i regionen, har haft en komplicerad relation till upproren under Arabiska våren. Trots att Saudiarabien offentligt uttryckte sitt missnöje med Assads användning av våld mot civila och drog tillbaka sin ambassadör från Damaskus, verkar det som att kungadömet har varit försiktigt med att direkt engagera sig i Syrien, på grund av ett osäkert utfall och potentiella efterverkningar på regionen.

Det finns inga bevis för ett direkt stöd från saudiska imamer och affärsmän till den syriska oppositionen, men Saudiarabiens övergripande hållning och dess stöd till vissa grupper i regionen är väl dokumenterat.

Konflikten i Syrien karaktäriseras av en mängd olika grupper med varierande lojaliteter, inklusive den Fria Syriska Armén, Hay’et Tahrir al-Sham (HTS), och Syriska demokratiska styrkorna (SDF), samt internationella aktörer som Iran och Ryssland som stödjer Assad-regimen, och olika andra länder som stött olika oppositionsgrupper

Den syriska konflikten har orsakat omfattande mänskligt lidande, med hundratusentals döda och miljontals internflyktingar och flyktingar i grannländerna. Den har förstört infrastruktur, hem, skolor och sjukhus, och lämnat stora delar av befolkningen i akut behov av humanitär hjälp.

Efter att den syriska säkerhetstjänsten Idarat al-Amn al-Siyasi 2012 hade upptäckt att Karim var en av ledarna i Värdighet och förhört honom under tortyr, lyckades han få komma hem tillfälligt. Han passade då på att fly i ett privatflygplan, som han flög själv. Han flög från kusten över internationellt vatten för att undvika nedskjutning - och landade i Marocko, där hans familj hade många goda kontakter och ordnat tillstånd för honom att landa. Där kunde han sedan bo i flera år, tack vare sin förmögenhet.

Från Marocko tog han sig 2015 vidare med reguljärt flyg till Sverige, där han fick permanent uppehållstillstånd, enligt de politiska beslut som rådde då: Under 2015, mitt under det syriska inbördeskriget, såg Sverige en signifikant ökning av antalet asylsökande från Syrien. Sveriges migrationspolitik vid den tiden var en av de mest generösa inom EU, vilket återspeglas i det höga antalet permanenta uppehållstillstånd (PUT) som beviljades till syriska medborgare.

I september 2013 gjorde Migrationsverket en bedömning med stöd från regeringen i samarbete med Miljöpartiet, som ledde till att man började bevilja permanent uppehållstillstånd till syriska flyktingar som fick skydd i Sverige, istället för tillfälliga tillstånd. Denna policy var i kraft under 2015, och innebar att många syrier som beviljades asyl också fick PUT: Permanent uppehållstillstånd.

============================================================================================================================================================================

Kapitel 8 - Alliansen och Väktarnas borg

Under det tidiga 1900-talet, inom skuggan av den industriella revolutionen och de geopolitiska omvälvningarna som skakade världen, började en osannolik allians att ta form. Denna allians spände över kontinenter, kulturer och ekonomier och sammanlänkande världens mest inflytelserika och förmögna familjer - i en gemensam strävan efter makt och dominans.

Bland dessa fanns den framstående svenska familjen Wapenkrantz, vars stora investment-imperium hade börjat förgrena sig över hela världen, saudiska och amerikanska familjer djupt involverade i olje- och krigsmaterielsektorn, samt inflytelserika judiska och tyska dynastier.

Deras ockulta relation med Ödlefolket från en annan dimension, hade sina rötter i en antik pakt, förnyad och stärkt genom ritualer och ceremonier, som kom från hundratals år tillbaka. Denna pakt garanterade dessa familjer oöverträffad makt och rikedom, i utbyte mot att de underblåste konflikter och krig som genererade de lidandets och förnedringens energier, som Ödlefolket suktar efter och livnär sig på.

Wapenkrantz utvecklade genom sitt investment-imperium, snabbt tekniker och metoder för att både direkt och indirekt påverka globala händelser och positionera sig som en nyckelspelare på den internationella arenan.

Deras amerikanska motsvarigheter fick sin ockulta fostran inom studentsällskapet Skull & Bones Society på Yale University i Boston, USA, som spelade en avgörande roll i bildandet av CIA: En organisation som inte bara tjänade som ett verktyg för geopolitisk manipulation - utan också som en portal för Ödlefolkets inflytande i människans värld.

CIA rekryterade 1600 nazistiska vetenskapsmän i Operation Paperclip efter andra världskriget, som de använde i gigantiska påverkanskampanjer, som mind control-experimenten på fångar och mentalpatienter i MK Ultra - och månlandningarna.

De saudiska familjerna, vars förmögenhet och inflytande härrörde från oljans guldålder, finansierade och underblåste konflikter i Mellanöstern, vilket skapade en aldrig sinande källa av tumult och osäkerhet, som tjänade till att stilla Ödlefolkets hunger - och deras allierades profit.

Samtidigt fann de rikaste judiska familjerna, vars historier var djupt sammanvävda med 1900-talets mest omvälvande och tragiska händelser, sina egna metoder att bidra till denna mörka symbios i USA: Inom medieindustrin, där antimänskliga budskap förför barn och ungdomar samt bedövar vuxna.

Genom decennier av kalla krig, regionala konflikter och ekonomiska kriser, har denna dolda allians fortsatt att stärka sin makt - som ofta är osynlig för allmänhetens ögon. De har använt sig av både öppna och dolda metoder, för att manövrera mänskligheten mot ett tillstånd av ständig osäkerhet och strid - och utplåning av den inre trygghet, som könsroller och etnisk tillhörighet ger.

Alltmedan alliansen skördar de energier, som detta lidande genererar, och säkrar sin position som härskare i skuggan, allierade med Ödlefolket från en annan dimension.

På en avskild plats, djupt inbäddad i det schweiziska alplandskapet, ligger en anläggning som är lika imponerande i sin arkitektur som den är skrämmande i sitt syfte. Denna plats, känd endast för de mest invigda, är hjärtat av alliansens makt – ett mötesforum där politiker, företagsledare och andra inflytelserika personer samlas för att indoktrineras i alliansens agendor och målsättningar. Platsen är känd som "Väktarnas borg”.

Väktarnas borg är utformad för att imponera och skrämma till ödmjukhet. Dess huvudbyggnad är huggen direkt ur berget, med fasader som blänker i alpsolen - och stora salar, badande i ett övernaturligt ljus, som filtreras genom avancerade ljusprismor. Inom dess väggar hålls möten och ceremonier i storslagna rum, vars väggar är täckta av antika fresker, som skildrar historiska händelser, där makt och dominans är centrala teman.

De inbjudna gästerna genomgår en noggrant utformad indoktrineringsprocess, som sträcker sig över flera dagar. Processen inleds med presentationer och föredrag som framställer alliansens historiska "framgångar" - och dess vision för världens framtid. Dessa sessioner leds av karismatiska talare, som är mästare på manipulation och psykologisk övertalning.

Nattetid äger mer ockulta ceremonier rum i anläggningens hemligaste rum, där gästerna introduceras till de esoteriska aspekterna av alliansens pakt med Ödlefolket. I dessa ceremonier används en blandning av avancerad teknologi och uråldrig sexualmagi, för att öppna gästernas sinnen för nya perceptioner av verkligheten - och fördjupa deras engagemang för alliansens mål.

Anläggningen är utrustad med den senaste teknologin, inte bara för lyx och komfort, utan också för att övervaka och kontrollera gästerna. Biometriska scanners, övervakningskameror och andra avancerade säkerhetssystem säkerställer att allt som sker inom dess väggar förblir hemligt.

Och gästerna deltar även i sexuella orgier med minderåriga, som filmas och bildar hållhakar på dem.

Mat och mediciner är ytterligare ett medel för att indoktrinera och kontrollera deltagarna: Allt från måltiderna som serveras till de "mediciner" och substanser som erbjuds, är noggrant utvalt, för att manipulera både kropp och sinne, stärka banden till alliansen och förbereda deltagarna för deras roller i den större planen.

Måltiderna som serveras i Väktarnas borg är inget mindre än kulinariska mästerverk, skapade av världens mest framstående kockar. Men dessa måltider är mer än bara en njutning för smaklökarna; de är utformade för att påverka gästernas känslor och tankemönster. Varje rätt är berikad med särskilda örter och substanser, som har subtila psykotropa effekter, som förstärker gästernas mottaglighet för indoktrineringsprocessen.

Deltagarna introduceras till en rad "mediciner" – i verkligheten en blandning av psykedeliska droger och avancerade biokemiska agenter – med förmågan att utöka medvetandet och öppna sinnet för nya ”insikter”. Dessa substanser används strategiskt under de mer esoteriska och ockulta ceremonierna, för att djupgående påverka deltagarnas psyke, bryta ner deras försvar och binda dem närmare till alliansens mål.

Via injicerade nanopartiklar bildas magnetfält i deltagarnas kroppar, som kan påverkas via satelliter, var än deltagarna befinner sig på jorden efter mötena. Alliansen kommer att äga dina sinnen, efter att en gång ha fått dig i sitt våld: De kan fjärrstyra din lust, oro, intelligensnivå och aggression - och närsomhelst ge dig en hjärtattack.

För att balansera de intensiva sessionerna och ceremonierna, erbjuds deltagarna tid för avkoppling och rekreation i anläggningens lyxiga spaområden och rekreativa faciliteter. Dessa är dock inga vanliga avkopplingsområden; de är fulla av subliminala meddelanden och sensoriska stimuli, i form av ”konst”, som ytterligare förstärker indoktrineringsprocessen.

Anläggningen ståtar också med en avancerad medicinsk avdelning, där deltagarna erbjuds behandlingar som lovar att föryngra och revitalisera dem. Dessa behandlingar involverar dock ofta experimentella tekniker och substanser, som inte bara förbättrar deltagarnas förutsättningar, utan också förändrar deltagarnas genetiska kodning, tänkande och känslor, vilket gör dem mer mottagliga för manipulation.

De som lämnar Väktarnas borg, gör det inte som samma personer som när de anlände. De är nu fullständigt bundna till alliansens mål, redo att använda sitt inflytande för att främja dess agenda - oavsett vilka konsekvenser det må ha för världen utanför. Alliansen tjänar inte mänskligheten, utan Ödlefolket.

============================================================================================================================================================================

Kapitel 9 - Leif

Leif föddes 1953 och växte upp tillsammans med sin far och syster på en till synes idyllisk gård i Järna, utanför Södertälje. Hans mor lämnade hans far för en annan man när barnen var små - och hörde aldrig av sig mer.

Leif fick tidigt lära sig gårdens sysslor. När han hade lediga stunder njöt han av de natursköna omgivningarna och friheten att utforska, men Leifs hemliv var allt annat än tryggt: Hans far var alkoholist och utsatte Leif och hans syster Lotta för fysisk och psykisk misshandel.

Under tonåren fann Leif tröst i aktiviteter som jakt, fiske och att meka med mopeder - ett sätt att fly den dystra hemmiljön. Hans udda sociala utgångspunkt gjorde honom till en ensamvarg. Naturen hade dock begåvat honom med hårda nerver och hög intelligens, som hjälpte honom att navigera i den hårda tillvaron.

När han var 13 nådde familjens situation en tragisk brytpunkt: Leif ertappade sin far med att tvinga sig på Lotta, som var 15 då. Då satte Leif en plan i verket, som avslutade faderns liv:

Leifs far brukade röka i sängen. En natt när fadern låg utslagen i sin säng efter en kvälls hårt supande, satte Leif fyr på hans säng, smart det skulle se ut som en olycka. Hans syster Lotta hade han redan sett till var i säkerhet. Händelsen förblev en mörk familjehemlighet. Leif och Lotta flyttade in hos sin faster, som hade en mildare karaktär än sin bror och hade varit ovetande om hur mycket som barnen hade fått utstå.

Leif genomgick polisutbildning och började sin karriär inom polisens piket. Han ingick i "Basebolligan" (även känd som Norrmalmsligan), som var en ökänd grupp poliser inom Stockholmspolisens vaktdistrikt 1 på Norrmalm, som under början av 1980-talet anklagades för att använda övervåld och trakasserier i sin tjänstgöring.

Gruppen fick sitt namn på grund av att poliserna ofta bar civila kläder kompletterade med basebollkepsar vid ingripanden, snarare än uniform.

Gatuvåldsgrupper hade inrättats av Stockholms länspolismästare Hans Holmér 1982 för att hantera ökande gatuvåld, men utan speciell utbildning utöver grundkraven för polisarbete. Dessa grupper startade sitt arbete i mars 1982 och upplöstes formellt vid årsskiftet 1982/1983, även om många av poliserna fortsatte att arbeta tillsammans som områdespoliser. Gruppen kritiserades för sitt brutala agerande, särskilt i samband med grov misshandel av misstänkta narkomaner - och missbruk av möjligheten att använda civila kläder vid omhändertaganden.

Flera fall där medlemmar av Basebolligan varit involverade har blivit uppmärksammade, däribland Machnowfallet och Skeppsholmenfallet, vilka båda belyste det övervåld och de metoder som användes av gruppen.

Trots detta fortsatte Leif sin karriär inom polisen utan påföljder. Hans erfarenheter och beslutsamhet ledde honom senare till en position som kommissarie - och han hade genom sitt yrkesliv ansvar för flera, stora mordutredningar. När vi kommer in i Leifs liv bor han granne med Joakim och har nyligen pensionerats. Han gifte sig aldrig och fick aldrig barn.

============================================================================================================================================================================

Kapitel 10 - Väktarna, Kristus och Nefilim

Leif: ”Välkommen in, Joakim! Jag har precis bryggt kaffe och bakat kringlor.”

Från att ha pratat i tvättstugan, har de båda grannarna blivit vänner…

Joakim: ”Tack, Leif! Det doftar fantastiskt.”

Leif: ”Vet du, jag har något jag skulle vilja dela med mig av till dig: Jag är medlem i Tempelherreorden”.

Joakim: ”Åh, det låter spännande! Vad innebär det?”

Leif: ”Det är fascinerande, faktiskt. Genom mina studier tillsammans med bröderna, har jag funnit att skrifter som Genesis, Uppenbarelseboken och Enoks bok faktiskt beskriver en verklig kosmisk strid. Genesis är den första boken i Bibeln och beskriver världens skapelse, människans ursprung, och de tidiga historierna om Guds folk. Uppenbarelseboken är den sista boken i Nya Testamentet och innehåller Johannes' visioner om Guds slutliga seger över det onda. Enoks bok, som inte ingår i den kanoniska bibeln men respekteras av judar, skildrar änglarnas fall och förutsägelser om människans slutgiltiga öde.”

Joakim: ”Spola tillbaka bandet! En kosmisk strid?”

Leif: ”Ja, en strid mellan våra skapare från en annan dimension och de som har avfallit från dem. De här avfallna varelserna försöker pervertera mänskligheten. Och du vet, sumererna skildrade detta också när de skrev om Anunnaki.”

Joakim: ”Det är otroligt... Så du menar att denna strid pågår än idag?”

Leif: Exakt. ”Det är en del av vad vi i vår orden försöker att förstå och påverka på ett positivt sätt”.

Leif lutar sig fram, sänker rösten en aning: ”Ser du, Joakim, inom vår mytologi anses Kristus vara den rättfärdiga delen av vår skaparart. De är ljusets väktare, som strävar efter att ge mänskligheten möjligheten att utvecklas och mogna."

Joakim nickar, absorberar informationen.

"Och den avfallna delen..." fortsätter Leif, "de visar sig i våra legender som reptiliska varelser: Ormen i Paradiset, du vet. Det fascinerande är att våra mästare säger att alla människor har en dubbelgångare, en skugga av sig själva, som innehåller våra mörkare sidor: Missunnsammhet, sadism, girighet, svek, raseri. Den delen som kallas för ’egot’. Den delen vill reptilierna ska ta över och styra oss.”

Joakim ser förundrad ut: ”Det låter nästan som science fiction."

"Ja, det kan det göra”, medger Leif. "Men dessa gamla texter och lärdomar innehåller djup visdom. De uppmanar oss att utforska vår inre värld och att vara vaksamma på de mörkare aspekterna av vår natur”.

Diskussionen öppnar upp för en ny dimension i deras vänskap, där de utforskar gamla mysterier och söker efter sanningen i de uråldriga berättelserna.

"Ta våra drömmar som exempel," säger Leif och rör om i sitt kaffe, med blicken fäst någonstans i fjärran: ”Många tror att drömmar är där våra själar möter andra dimensioner, andra verkligheter. Trots allt är ju verkligheten en fråga om perception och föreställningar. Tänk om drömmarna också är mötesplatser för möten med arter i andra dimensioner? Platser där vi, utan att veta om det, påverkas av dem.”

Joakim lutar sig tillbaka: ”Och dessa reptiliska varelser, tror du att de påverkar våra handlingar, våra beslut här i vår värld?"

"Ja”, svarar Leif: ”De gamla texterna tyder på att dessa avfallna, dessa reptiliska varelser, inte bara strävar efter att styra oss utan, också efter att forma vår värld efter sina önskemål. De lurar i det dolda, försöker manipulera oss att följa vägar som leder bort från ljuset, bort från den utveckling och mognad som våra rättfärdiga skapare hoppas på. Framförallt vill de att vi ska plåga och förnedra varandra…”

"Det är en skrämmande tanke”, säger Joakim och tar en klunk kaffe: ”Varför vill de det?”

"För att det ger dem den optimala maktkänslan, att vi urartar, vilket trauman mer än något annat får oss att göra. Det verkar även som att de livnär sig på energin från detta. Men det finns hopp”, fortsätter Leif, ”för i varje människa finns också en del av ljuset, en gnista av det gudomliga, av Kristus. Genom att känna oss själva och besinna Kristus i oss, kan vi välja en väg som leder mot mot mognad, visdom och samverkan med omgivningen, den väg som Kristus-arten vill att vi ska ta.”

De sitter tysta en stund, försjunkna i sina egna tankar om universums mysterier och människans plats i det stora kosmiska dramat.

Leif fortsätter: "Sumerernas mytologi är 3000 år äldre än Bibeln, men den är full av berättelser om Anunnaki, gudar från himlen som kom för att skapa och leda mänskligheten. Deras inblandning i människans utveckling och interna maktkamper speglar den strid som jag talar om.”

Han fortsätter: ”I Enoks bok finns detaljerade beskrivningar av 'Väktarna', änglar som avföll och undervisade mänskligheten i förbjuden kunskap. Vi tror att de även påverkade vår evolution, alltså manipulerade vårt DNA: Det som kallas arvsynden efter syndafallet.”

Leif verkar tveka en stund. Sedan säger han:

”Har du hört talas om Nefilim? De är beskrivna i Enoks bok som väldiga varelser. De är avkomman av 'Guds söner' och 'människors döttrar': De har alltså kommit till genom att reptilier har haft sex med människor. De är onda och vill att vi människor ska vara onda. Uppenbarelseboken handlar ju om slutstriden mellan gott och ont. Inom vår orden tror vi att Nefilim finns kvar någonstans på jorden och styr den globala, finansiella eliten. De är länken mellan Väktarna och människorna. Om vi kan finna Nefilim och finna ett sätt att döda dem, kan vi rädda mänskligheten. Vi ser det som slutstriden.”

När Joakim går hem har han närapå huvudvärk av alla nya tankar…

============================================================================================================================================================================

Kapitel 11 - Sakine

Det är 2013 och Karim har bott i Agadir snart ett år, där bruset från Atlanten möter Marockos livliga kultur - och nattlivet är fyllt av utsvävningar. Han slingrar sig längsmed de pulserande gatorna en sval kväll, som hans svarta hår slingrar sig över hans muskulösa rygg. Med sina både hårda och vänliga ögon och sitt varma leende, fångar han snabbt uppmärksamheten hos de som han möter. Hans kläder är enkla, men med en bohemisk touch: En vit skjorta kombinerad med slitna jeans. Ett slitet läderband runt handleden.

När natten kommer till Agadir, förvandlas staden helt. Gatorna fylls av ljus och musik, och det finns något att upptäcka runt varje hörn.

Matstånd poppar upp överallt, och luften fylls av dofter från spännande rätter som tagine och grillat kött. Man kan även känna söta dofter från bakverk, som lockar till sig folk som går förbi.

Längs gatorna lyser neonskyltar och ljusslingor, och musik hörs från kaféer och klubbar. Musikmixen är en blandning av gammalt och nytt, och den får folk att stanna upp och njuta. Det är en riktig feststämning, som passar alla åldrar.

Marknaderna är också en stor del av nattlivet. Här kan man gå runt och titta på alla möjliga saker som säljs, från smycken till kläder och kryddor. Det är ett bra ställe att prata med folk.

För de som föredrar lugn och ro erbjuder stranden en skön plats att vara på. Man kan gå barfota i sanden, lyssna på havets vågor och se upp på stjärnorna. Det är en stund för att bara vara.

I Agadir finns också kultur att uppleva, som teatrar och konstgallerier som är öppna sent. Det ger en chans att se mer av Marockos konst och historia.

Så Agadirs nattliv är verkligen speciellt. Det är en mix av mat, musik, marknader och kultur som gör varje kväll till ett äventyr.

Denna kväll, under de skimrande ljusen från neon och bland dofterna från tagine och grillat kött i gatuköken, korsas Karims väg av Sakine. Karim är 33 och Sakine 19, men ingen av dem är bekymrade över åldersskillnaden.

Hon är liten till växten, men hennes blick har en osviklig styrka, en tyst berättelse om ett liv fyllt av prövningar. Hennes mörka hår och enkla, vita klänning, kompletteras av ett diskret guldarmband, som glimmar på hennes handled. Det är vid ett fruktstånd som de först börjar tala med varandra. En naturlig samvaro uppstår omedelbart mellan dem. Karim, omedelbart dragen till henne, erbjuder sig att bjuda henne på traditionellt Marockanskt te. Sakine tvekar och säger att hennes far skulle bli arg om någon bekant såg henne och berättade för honom. De beslutar sig istället för att tillbringa kvällen i Karims lägenhet. Sabine arrangerar med en väninna, som ger henne alibi för natten:

Deras samvaro djupnar snabbt. De röker vattenpipa med svart hasch i tillsammans och tittar på stjärnhimlen från Karims balkong med den vitkalkade fasaden under sig. Karim hämtar en silverbricka med en vackert utsmyckad tekanna och ett fat med bitar av färsk vattenmelon. och ger Sakine en mugg med den gyllenbruna drycken. Hon skojar med honom och deras blickar möts, fyllda av förväntan.

Röken från vattenpipan ringlar mot stjärnorna och deras skratt ekar i gränden. Haschet, drar upp stämningen och himlen ger dem en intensivt intim atmosfär, där tid och yttre förväntningar tycks upphöra. Det är i denna atmosfär av närhet och förståelse, som deras känslor blommar.

De sträcker ut sig på den äkta mattan i vardagsrummet och stryker längsmed varandras kroppar med ömsinta händer. Det tunna linnetyget värms av kropparnas upphetsning.

Sinnena är öppna, huden känsligare, aptiten gränslös. Karim kysser sig ned längsmed Sakines mage och lyfter hennes klänning. Hon har inga trosor. Hennes unga sköte blänker genom den måttliga behåringen. Hennes hud är brunbränd och doftar sol, sand och havsvindar. Karim öppnar hennes ben och stjärten faller isär som mogna meloner mot golvet, vackert rund och välformad, som hennes välvda panna och fylliga läppar.

Han kysser sig upp mot den svällande blygden och kysser henne rätt i hennes hål, som skälver med hela hennes kropp. Hon skakar nästan och drar upp benen som en ballerina, medan hennes ögon vänds in i kraniet och hålet savar, kliar och tycks genomströmmas av elektriska pulser, innan hon plötsligt förlorar medvetandet och fälls ut som en stjöstjärna på mattan. Heroinet i hennes te har börjat värka.

När sedan Karims två bröder anländer, som är lika förmögna som Karim och också har lämnat Syrien för ett liv i Agadir, föreslår de att de rullar in Sakine i mattan och tar med henne via nödutgången direkt till Karims Jeep, så de hinner till templet, innan hon är död. Hon måste väckas med en Naloxonspruta och styckas medan hon lever. Eventuellt kommer de även att injicera amfetamin i henne, för att ge henne en tydlig upplevelse.

Med Sakines aska varsamt förvarad bland deras packning, påbörjar bröderna Youssef, Samir och Karim en resa som är lika mycket en hyllning till Sakines liv, som den är en utforskning av det okända.

Denna resa markerar inte bara början på ett nytt kapitel i deras egna liv - men tjänar också som ett sätt att hedra Sakines minne, vilket ger deras äventyr en djupare mening och sammanhang. Askan, som nu är en del av deras familj, följer dem genom öknar, över berg och till havs, vilket gör Sakine till en deltagare i deras resa.

Varje steg som de tar, varje nytt landskap som de upptäcker, och varje ögonblick de delar, blir en del av en större berättelse om sorg, minnen, och möjligheten att finna skönhet och hopp i livets mest utmanande stunder.

Youssef, den naturliga ledaren med sitt tjocka, svarta skägg, Samir, som alltid lyser upp stunden med sina skämt - och Karim, vars kärlek till Sakine förblir oförändrad, finner tröst och styrka i varandra.

Karim är långtifrån likgiltig inför Sakines öde. Han sörjer henne - men han vet samtidigt att det är så här han måste göra, för att tillfredställa Väktarna.

Sakine var sin fars enda barn. Faderns sorg, förnedring och förvirring, när han ser bilderna som Karim tog från styckandet av Sakine, kommer att ge ödlefolket energi. Det är polaroidbilder, som polisen inte kommer att kunna spåra, hanterade och postade varsamt - med plasthandskar.

Samlade kring ett gammalt träbord i sitt hostel för natten, planerar bröderna sin rutt. Deras nästa destination, Atlasbergen, utlovar inte bara äventyr utan också en möjlighet till reflektion och förnyelse i deras majestätiska närvaro.

Under nattens stjärnklara himmel i Sahara, delar de historier och skratt, där lägerelden blir en ceremoni till ödlefolkets, Väktarnas ära - en påminnelse om deras outplånliga närvaro, som skänker bröderna ekonomisk framgång och nya offer.

Och när bröderna till sist når Marockos kustlinje, med sina planer på att segla längs Atlanten, är det med en känsla av att Väktarna vägleder dem, uppmuntrar dem att söka friheten och upptäcka världen på ett sätt, som hade varit omöjligt utan deras stöd.

I denna resa, förenade av minnet från offrandet av Sakine och med den ask, som bär hennes aska, utforskar Youssef, Samir och Karim inte bara världens skönhet, utan också familjebandens oändliga kraft.

============================================================================================================================================================================

Kapitel 12 - Trauman, spegelneuroner, psykologiska försvar och svart magi

Leif och Joakim tar plats vid ett bord i hörnet av en thairestaurang på Mariatorget, där den avspända energin på Södermalm svävar i luften tillsammans med majsolens sista strålar. Efter en tankeväckande kväll med Tempelherreorden, vill de sitta ner med en måltid och reflektera över det de har upplevt och diskuterat.

Leif: (tittar på sin Pad thai och ser tankefull ut) ”Jag kan inte sluta tänka på hur de där reptilierna utnyttjar det som lagras i våra spegelneuroner från trauman. Det är fascinerande och skrämmande på samma gång”.

Joakim: (nickar instämmande medan han dricker från sin Loka) ”Ja, det att de patologiska försvarsmekanismerna som reptilierna erbjuder oss, är programmerade att hålla egot vid rodret, så det styr oss bort från vårt sanna jag”.

Leif: ”Exakt. Det är som att dessa reptilier vet exakt hur de ska locka fram det sämsta i oss. De spelar på de trauman som har präglat våra spegelneuroner, och utnyttjar dem för att skapa försvar som förvränger vår verklighet”.

Joakim: ”Så när vi talar om att möta våra inre demoner, handlar det egentligen om att göra uppror mot dessa reptilier och frigöra oss från de djupt rotade försvarsmekanismer, som håller oss tillbaka och gör att vi skadar våra närmaste.”

Leif: (ser upp från sin mat, med en glimt av insikt i blicken) ”Precis. Och om vi kan erkänna deras närvaro, kanske vi kan börja arbetet med att frigöra oss från deras grepp. Det handlar om att återta kontrollen över våra egna liv, att inte låta dessa försvar styra oss genom skuggorna av det förflutna”.

Joakim: ”Men hur gör vi det? Hur kan vi stå emot dessa reptilier och bryta oss loss från de försvarens bojor som de binder oss med?”

Leif: ”Jag tror det börjar med medvetenhet. Genom att bli medvetna om dessa mekanismer och erkänna dem, kan vi börja utmana deras inflytande över oss. Och genom att skapa en trygg miljö för oss själva och andra, där vi kan utforska och bearbeta våra trauman utan rädsla eller skam, kan vi gradvis släppa taget om dessa försvar”.

Joakim: (ler lätt) ”Så, ett slags inre exorcism, där vi använder verktygen självmedvetenhet, acceptans och medkänsla för att driva ut dessa demoner - istället för böner och vigvatten?”

Leif: (nickar med ett leende) ”Exakt. Och precis som ikväll, kan delade upplevelser och öppna samtal vara en del av den processen. Det, och kanske lite god thaimat för att lätta på stämningen”.

De skrattar tillsammans, och samtalet flyter vidare, förankrat i både den metaforiska och den bokstavliga näringen som de delar. Kanske, i denna stund av gemenskap och reflektion, har de tagit ett litet steg mot att konfrontera de inre reptilier som lurar i skuggorna av deras egna sinnen.

Medan kvällen fortskrider och skymningen lägger sig över Mariatorget, fördjupas Leif och Joakim i sitt samtal. De rör sig bort från reptilierna och mot de mer konkreta ämnena inom psykologin, specifikt de olika typerna av psykologiska försvar:

Joakim: (tar en klunk av sitt vatten) ”Du vet, det finns så många sätt som dessa försvar kan manifestera sig på. Förnekelse är ju en klassiker”.

Leif: (nickar) ”Absolut, förnekelse är som en mur som vi bygger för att inte behöva se verkligheten som den är. Men det finns ju mer sofistikerade försvar också, som projektion. Det är fascinerande hur vi kan ta våra egna oacceptabla tankar och känslor och istället se dem hos någon annan”.

Joakim: ”Ja, och sedan har vi rationalisering. Att klä in ett misstag eller ett misslyckande i logik och förnuft för att göra det mer acceptabelt för oss själva. Det är som att vi skriver om historien för att den ska passa våra egna narrativ”.

Leif: (med ett menande leende) ”Och glöm inte bort sublimering. Det är ju en av de mer positiva försvarsmekanismerna, där vi omvandlar våra negativa impulser till något socialt acceptabelt, som konst eller arbete”.

Joakim: (imponerad) ”Precis, det visar ju att inte alla försvar är destruktiva. Vissa kan faktiskt hjälpa oss att fungera bättre i samhället. Men... (sänker rösten lite) ibland undrar jag om vi blir för beroende av dessa försvar, till den grad att vi inte vet vilka vi är utan dem” (han tänker med oro på vissa av Majas beteenden, som han har noterat mer och mer av).

Leif: ”Det är en god poäng. Det blir som ett skal vi bygger runt oss själva, och att bryta igenom det skalet kan vara skrämmande. Men det är nödvändigt för verklig tillväxt, tror jag. Att erkänna och konfrontera våra försvar ger oss chansen att utvecklas på ett ärligare sätt”.

Joakim: (nickar eftertänksamt) ”Det är processen, eller resan, antar jag. Att långsamt men säkert bli mer medveten om dessa försvar och arbeta genom dem... Det är en del av vad det innebär att vara mänsklig”.

Leif: (håller med) ”Och varje steg som vi tar mot att förstå oss själva bättre, varje försvar vi kan identifiera och bearbeta, det är ett steg mot djupare självinsikt och äkthet”.

Samtalet mellan dem fortsätter långt in på kvällen, varvat med stunder av tystnad där de bara sitter och reflekterar över sina egna tankar och känslor. Deras diskussion om psykologiska försvar blir mer än bara teoretisk; det är en del av deras gemensamma strävan efter personlig tillväxt och förståelse.

Leif och Joakim, nu djupt nedsjunkna i sina tankebanor och den kvardröjande energin från dagens möte, svävar in på ett ännu mer mystiskt och dunkelt ämne: svart magi och dess koppling till reptilierna och deras manipulation av traumatiserade individer.

Leif: (lutar sig framåt, rösten sänks till en viskning) ”Har du hört talas om hur vissa använder, låt oss kalla det svart magi, för att skapa välstånd? Genom att faktiskt hjälpa dessa reptilier att hitta och manipulera traumatiserade själar?”

Joakim: (blickar runt omkring sig innan han lutar sig närmare) ”Ja, det är som att de ingår ett slags mörkt samförstånd med reptilierna. De erbjuder sin tjänst till reptilierna, att skada andra, och i utbyte får de hjälp av reptilierna att kontrollera andra människors begär och köplust, vilket leder till personlig vinning”.

Leif: ”Det är fascinerande och skrämmande på samma gång. Tanken att dessa tjänare belönas med rikedom genom att utöva en form av mind control... Det är som att de drar nytta av de mest sårbara bland oss”.

Joakim: (med en djup suck) ”Och det värsta är att de som väljer denna väg, de som tjänar de så kallade Väktarna, de binder sig till ett öde i evigt mörker efter döden. Som om den materiella vinningen i detta liv kommer med ett oåterkalleligt pris i det nästa”.

Leif: (nickar långsamt) ”Det är en tung tanke. Den här typen av manipulation och utnyttjande av andra människor för egen vinning... Det är som att leka med de mörkaste krafterna, utan att bry sig om konsekvenserna”.

Joakim: (stirrar in i det tomma) ”Jag undrar... är det värt det? Att förlora sin själ för jordisk rikedom? Att skada och manipulera andra för att tjäna dessa... entiteter?”

Leif: (ser allvarligt på Joakim) ”Jag tror att sann rikedom, sann framgång, kommer från att vara i harmoni med sig själv och andra. Att växa och bidra positivt till världen. Allt annat är förgängligt. Och de som följer den mörka vägen... de förlorar mer än de någonsin kan vinna”.

============================================================================================================================================================================

Kapitel 13 - Morötter, minnen och mattpiskare

I det tysta och stilla köket står Maja vid diskbänken, hennes händer är upptagna med kallt vatten och morötterna, som hon skalar för att riva och ha till Joakims lasagne. Luften är fylld av doften från den, där den står i ugnen. Joakim lutar sig mot dörrkarmen och observerar henne med ett leende, som spelar på hans läppar. Han har alltid fascinerats av hennes rörelser och miner i vardagliga sysslor, hur hon kan vara så vacker mitt i vardagen.

"Maja," säger Joakim, hans röst är mjuk och ömsint. "Skulle du kunna berätta dina minnen medan du sköljer de där morötterna? Jag njuter av det…”

Maja tittar upp, överraskad men inte obekväm med hans begäran. Hennes ögon skimrar och hon ler. "Mina minnen?" frågar hon, som om hon väger vikten av sina tankar.

"Ja, dina minnen," svarar han med en värme som uppmuntrar. "Berätta något, vad som helst. Jag vill veta vad som formar dig, vad som rör sig i ditt inre när du ser på världen."

Maja nickar långsamt, hennes blick återvänder till morötterna. Hon börjar varsamt att skölja dem under det rinnande vattnet, hennes rörelser är metodiska och lugnande. Och sedan börjar hon tala, hennes röst är nästan lika mjuk som vattnets brus.

"Hm," börjar hon: ”När jag var liten, brukade jag och min farfar, alltså Anders pappa, plantera morötter i hans trädgård varje vår. Han lärde mig hur man kunde känna igen när de var redo att skördas, bara genom att känna på jorden och observera deras gröna toppar.”

Joakim lyssnar uppmärksamt, hans närvaro är en tyst bekräftelse på att han värderar varje ord. Han rör sig närmare Maja tills han står tätt intill henne och stödjer sig mot diskbänken bredvid henne. Hans blick är fäst vid hennes profil medan hon talar.

"Varje gång som jag sköljer morötter nu," fortsätter Maja, med en ton fylld av nostalgi, "minns jag hans händers känsla, grova men varma, som omgav mina små när vi planterade frön tillsammans. Jag minns hur han lärde mig att vara tålmodig, att naturen inte kan skyndas på. Och jag minns skratten som vi delade, smutsiga från jord men lyckliga."

Tårar samlas i hennes ögon, men hennes leende försvinner inte. Joakim sträcker sig ut och tar varsamt hennes hand, för ett ögonblick glömmer de morötterna och vattnet. "Dina minnen är vackra," säger han, och det är en enkelhet i dem. "Tack för att du delade med dig till mig av dem.”

De står tillsammans i tystnad, omgivna av minnen och ögonblicket av närhet. Det är en enkel scen – två människor, morötter och minnen. Men för Joakim är det en bro av förståelse och kärlek, en påminnelse om livets skönhet i vardagen.

Maja skiftar ansiktsuttryck ett par gånger, än en gång fångad i flödet av sina minnen - och börjar berätta om ett annat ögonblick från hennes ungdom. Hennes röst vibrerar med en blandning av glädje och saknad:

"Och sedan finns det minnena av Anders…” börjar hon, medan ett egendomligt sorgset leende spelar på hennes läppar. "När jag var femton, en sommar som kändes oändligt lång och full av möjligheter, visade Anders mig hur man piskar mattor…”

Joakim lyssnar, hans uppmärksamhet är helt och hållet på Maja. Maja börjar borsta morötterna.

"Anders hade det där leendet som sa att han visste något som jag inte visste, och den sommaren beslutade han sig för att dela med sig av sin visdom om mattor", fortsätter Maja, med en plötslig grimasch. Hon vänder sig snabbt mot Joakim och ursäktar sig med att hon fick in ett strå från rotborsten under en nagel. Hon fortsätter: ”Han drog mig med till baksidan av vårt hus där mattställningen stod. Den var så hög och imponerande i mina femtonåriga ögon."

"Det fanns något så... rituellt över det hela. Att slå ut allt damm och all smuts som samlats genom årens lopp. Anders visade mig hur man håller i piskan och vilken teknik som man ska använda för kan få ut mesta möjliga damm med minst ansträngning. Jag minns att solen var varm på vår hud, och hur dammet dansade i luften, upplyst av solstrålarna som bröt igenom trädkronorna."

"Han skrattade åt mitt första klumpiga försök, men sedan, steg för steg, blev jag bättre. Och det var inte bara att piska mattorna. Det var den där sommaren, att växa upp, att lära sig saker som kanske inte verkar så viktiga, men som ändå håller kvar en bit av vem du är. Att få struktur och kontakt med jorden.”

Maja pausar, och det är som om hon ser tillbaka genom tiden, till det ögonblicket och platsen, med en blandning av glädje och vemod. "Varje gång som jag ser en mattpiskare nu, kan jag inte hjälpa att tänka på den där dagen och min lektion…”

Joakim tar henne runt midjan, ett ordlöst uttryck för stöd och delad längtan efter de stunder som formar oss, de enkla ögonblicken av anknytning och lärande. De står där, i köket, omgivna av morötter och minnen, en stund av ömsesidig förståelse och delad medmänsklighet, bundna samman inte bara av ord, utan av livets innersta värden.

============================================================================================================================================================================

Kapitel 14 - Soten och boten

Det är höst 2009. I det förtrollade landskapet, där legender och verklighet flätas samman, ligger Väktarnas borg, uthuggen ur de orubbliga schweiziska alperna. Familjen Wapenkrantz, vars anseende och rikedom sträcker sig långt tillbaka genom Sveriges historia, har tagit på sig värdskapet för ett unikt möte.

Väktarnas borg är inte enbart en plats för vila och avkoppling med sitt spaområde och annan rekreation, utan också en mötespunkt för makthavare från världens mest inflytelserika familjer. Denna sammankomst, som följer strax efter det prestigefyllda mötet i Davos under World Economic Forum, har en annan, mer mystisk agenda:

I borgens djup, där tiden tycks ha stannat och de moderna världarnas brus inte längre når, samlas dessa representanter. Men det är inte bara normala diskussioner om affärer, politik, och världsekonomin som står på dagordningen. De är även där för att ingå i hemliga ritualer, orgier och seanser - och möta Balt, en varelse som är lika delar myt och verklighet. Balt tillhör Nefilim, en uråldrig ras född ur de fallna änglarnas förbund med mänskliga kvinnor. Han är en jätte, som har överlevt tidens tand - genom att isolera sig från omvärlden.

Balt finns djupt under jorden, i en bassäng fylld med sterilt vatten, som fungerar som hans helgedom och mötesplats. Denna plats är unik, inte bara för dess isolering från omvärlden, men för dess förmåga att tjäna som en kommunikationsportal. Balt har upprätthållit en djup transcendental kontakt med Väktarna, det uråldriga ödlefolk, som omtalas som fallna änglar i Bibeln.

"Mina vänner," börjar Balt med en röst som skär genom tystnaden, "den tid som närmar sig kräver mer av oss än någonsin. Den pandemi som väntar är en prövning av vår beredskap - att kontrollera och skada hela mänskligheten i ett enda projekt.”

En representant från en av de närvarande familjerna, en skarpögd och svarthårig, mager kvinna nära 50 vid namn Elinor, stiger fram. "Balt, vi söker din vägledning. Hur kan vi använda modifierade virus och genetiska vaccin - för att åstadkomma maximal skada och kontroll?”

Balt nickar långsamt: ”Det kräver insikt och försiktighet. Det handlar dels om att experimentera fram ett Corona-virus, som kan smitta människor och ge äldre och andra sårbara dödliga lunginflammationer. Dels handlar det om att skapa ett genetiskt vaccin, som får celler att likna viruset och göra immunförsvarets reaktioner potentiellt farliga för de som har sköra kärl. Det ska vara som en rysk roulette, där det är svårt att veta om det var vaccinet eller bara kärlens skörhet i sig som ledde till döden. För dö kommer många, när immunförsvaret börjar döda celler även i hjärtat och hjärnan, och det blir inflammationer - och proppar av de skyddande trombocyterna, när de lämnar kärlens sårytor och flyter samman. Men inte så många ska dö snart efter vaccinationen, att massvaccinerandet upphör! Slutligen handlar det om hur vi väljer att distribuera viruset och vaccinen - och hur vi samordnar politiska ledare, myndigheter och massmedier.”

Balt fortsätter att dela med sig av sina tankar, allvarlig i sitt tilltal: ”För att navigera genom denna storm, måste ni samordna era insatser på en skala som aldrig tidigare har skådats. Tänk på de ledare som står i centrum för dessa ansträngningar – personer som megainvesteraren Willen Gaten och chefen för National Institutes of Allergy and Infectious Deceases Anton Fauri. Gatens vision om innovation och framsteg inom hälsoområdet, behöver samordnas med Fauris inflytande över finansiering av forskning och myndighetsutövande. Deras samarbete sträcker ju sig redan långt tillbaka.”

"Runt denna kärna ska en väv av myndigheter, politiska ledare, och massmedier vävas samman, för att manipulera och förtrycka hela mänskligheten med centrum i WHO. Informationen som delas ut till allmänheten, strategierna som utarbetas, och de budskap som sprids måste formas utifrån en känsla av nödläge och undantagstillstånd!”

Elinor nickar långsamt, hennes ögon reflekterar det allvar som situationen kräver. "Men hur kan vi säkerställa att detta nätverk förblir troget sitt syfte? Hur undviker vi att förlora vår väg i politisk eller ekonomisk vinning?"

Balt lutar sig framåt: "Genom propaganda Elinor. Genom att hålla varje handling och varje beslut höljt i propaganda och genom att alltid påminna er själva om det större syftet - att skada mänsklighetens självkänsla!"

"Och massmedierna måste agera som förespråkare för en enda agenda. De måste förstå det som att de sätter människor i fara, om de inte upprepar vår propaganda.”

"Det är genom dessa samordnade ansträngningar, med Willen Gaten och Anton Fauri i spetsen, som vi kan skapa en enad front mot de utmaningar som ligger framför oss. Det är så vi bygger upp ett maximalt skadande och kuvande i Väktarnas smak, till deras ära och förtäring."

Mötets deltagare nickar i tyst samförstånd, påverkade av Balts ord. De inser att den väg som de står inför kräver mod, visdom, och framför allt, enhet. Med detta som sin vägledning, börjar de att planera för framtiden, redo att möta vad än världen kastar i deras väg, med en nyfunnen beslutsamhet att göra maximal skada.

Kapitel 15 - Mögel i krypgrunden

I den småstadskänsla som omger Kallhäll, blommar maj ut i sin fulla prakt och väcker liv i invånarna. Under skolans ekars nyutsprungna lövverk, där solljuset leker i skiftande grönt, utspelar sig en vardag fylld av barnens skratt och rop. Men den idylliska scenen får ett abrupt avbrott en eftermiddag, när Joakim, som är lärare och hoppar in i allt från förskoleklassen till åk 6, blir vittne till en handling av ren ondska.

Joakim skärskådar skolgården från sitt klassrumsfönster med sina vänliga men bestämda blå ögon och en hållning som utstrålar både trygghet och auktoritet. Han är en man i sina bästa år, vars mörka hår börjar visa tecken på gråa strån vid tinningarna, från år av att fostra inte bara sina elever utan också sina två barn, Jerker och Tove. Jerker, en allvarlig och intellektuellt brådmogen tioåring och Tove, en livlig åttaåring med långa, mörka flätor och en gränslös kärlek till hundar och hästar, är hans stolthet och glädje.

Mitt i barnens lek ser Joakim något som får hans hjärta att sjunka. En pojke, större än de andra, med otyglade mörka lockar och en självsäkerhet som har blivit till arrogans, sparkar en mindre flicka i ryggen. Flickan, klädd i en gul sommarklänning, med hennes ljusa hår i en rufsig hästsvans, faller till marken, hennes chockade gråt skär genom luften.

Joakim stormar ut från klassrummet och ner till skolgården. Han greppar tag i pojken med en hand som är van vid att hantera både trädgårdsredskap i sin gamla mors trädgård - och en pekpinne i klassrummet, och hans röst är lika skarp som den är djup: ”Vad tror du att du gör?!" Hans ord får omedelbart effekt; barnen runtomkring dem tystnar och bildar en cirkel av förväntan och skräck.

I detta avgörande ögonblick kommer rektorn, en kvinna som närmar sig 50, med ett klokt utseende, breda höfter och silverstrimmigt hår, snabbt vaggande över gården. Hon utstrålar en känsla av lugn och respekt omkring sig, och när hon når fram till dem, lägger hon en hand på Joakims axel: ”Det räcker, Joakim. Jag tar över här”, säger hon med en röst som både är bestämd och tröstande. Hon förstår de goda intentionerna bakom Joakims handlingar, även om de kanske var förhastade - och absolut inte lågaffektiva, som är hennes absoluta krav på lärarna att deras interaktioner med eleverna ska vara.

Senare, i det spartanskt möblerade men hemtrevliga rektorskontoret, där bokhyllorna vittnar om en livslång kärlek till lärande och humanism, sitter Joakim och rektorn ned för ett samtal. Diskussionen rör sig kring händelsen, och även om Joakim känner att han bara försökte skydda flickan, kan han inte skaka av sig känslan av att ha överträtt sina gränser som lärare.

Den här dagen får ytterligare en komplikation, när pojkens föräldrar väljer att polisanmäla Joakim. Nyheten sprider sig snabbt i det lilla samhället, och snart är Joakim, den vanligtvis så respekterade läraren, föremål för både kritik och sympati.

Denna prövande dag avslutas med ett oväntat telefonsamtal hemma hos Joakim. Han och Maja sitter ned för att processa dagens händelser när telefonen ringer. Det är Jompa, Majas ex, en man vars livsval har fört honom längs en svår och turbulent väg, där han har skadat både Maja och andra kvinnor lika mycket som han har skadat sig själv. Hans röst är grov och ojämn från alkoholen, det problematiska förhållandet till känslor och de många årens slit på kycklingslakteriet: "Maja, det är jag... Jompa. Öh… Förlåt att jag ringer. Fan… Eh… Min mamma, hon... hon har fått cancer.”

Hans ord är fumliga, vävda med trådar av förtvivlan och ånger. Jompa, en gång en stark och robust ung man med ett leende som kunde lysa upp vilket rum som helst, nu bara en skugga av sitt forna jag, ringer från Skevby, en plats som har varit scenen för många av hans misstag.

Trots allt som de har gått igenom, kan inte Maja hjälpa att känna en våg av medkänsla för Jompa. Hennes hjärta, alltid öppet för de som lider, motiverar henne att trösta honom. Men Joakim, som har hört Maja beskriva hur Jompa har tryckt smörgåsar i ansiktet på henne när hon har skällt på honom, örfilat henne när hon använt piller (vilket han inte gillade att hon gjorde) - och även tvingat sig på henne sexuellt, även tillsammans med vänner, kan inte hålla tillbaka sin frustration. Hans ansikte, vanligtvis så lugnt och samlad, stramas nu åt av irritation.

"Varför låter du honom göra så här mot oss? Mot dig?" Hans röst är både arg och besviken, inte bara på Jompa för att ha ringt, utan också på Maja för att hon tillät det förflutna att tränga sig in i deras liv. Diskussionen som följer är både intensiv och avslöjande. Den belyser de djupa och ibland dolda sprickorna i deras relation, en relation byggd på kärlek och gemensamma drömmar, men också präglad av skuggorna från det förflutna.

Joakim, som har tillbringat dagen med att försvara en utsatt elev och sedan stått inför anklagelser som hotade hans karriär, känner sig nu maktlös när det kommer till att skydda sin egen familj från de demoner som följer med Jompas röst. Hans besvikelse över Majas respons till Jompas samtal är inte bara en fråga om ilska utan också en djup oro för deras gemensamma framtid och det välstånd, som han så hett önskar för sin familj.

Den här kvällen i Kallhäll, fylld med konflikter och konfrontationer, slutar inte med lösningar utan med frågor, som snurrar i Joakims huvud, när han försöker somna: Frågor om hur man balanserar skyldigheter mot de som man undervisar och de man älskar, om hur man hanterar det förflutnas skuggor samtidigt som man bygger en framtid, och om hur man hittar förlåtelse i ett hjärta, som är trött av besvikelser.

Då ringer hans mobil. Det är hans mamma: ”Jag har mögel i krypgrunden!”

Kapitel 16 - Upptrappning

Det är helg och Joakim är med barnen i sin mamma Märtas hus i Mölnbo, där tiden tycks ha stannat bland de vindlande vägarna och de öppna fälten, avbrutna av dungar med lövskog. Joakim har tagit på sig uppgiften att utforska det mystiska möglet, som har spridit sig i husets krypgrund.

Möglet har blivit en källa till oro för Märta, och med en lampa i handen och skyddsmask över ansiktet klättrar Joakim ner i det dunkla utrymmet, med syftet att finna orsaken till dess oväntade uppkomst.

Medan Joakim utforskar krypgrunden, passar han på att sova över i huset tillsammans med Jerker och Tove. Barnen finner äventyret med krypgrunden spännande men också lite skrämmande. De bygger ett litet läger i vardagsrummet med filtar och kuddar, förberedda på att stötta Joakim. Under natten fylls deras samtal av viskande historier och kvävda skratt, en välbehövlig paus från skolans stress.

Samtidigt har Maja bjudit hem Alex till hennes och Joakims gemensamma hem. Maja, som känner sig lockad av det förbjudna spelet med Alex, kämpar med sina känslor och det lojalitetsband som håller henne knuten till Joakim. Hennes sinne är fyllt av motsägelsefulla tankar, och när kvällen lider mot sitt slut, står hon inför ett korsväg av val. Ska hon iscensätta det som hon har tänkt sig, att låta Alex binda henne i hennes och Joakims säng - och disciplinera henne med mattpiskaren, som hon har inhandlat just för detta?

Under tiden i krypgrunden upptäcker Joakim orsaken bakom möglets uppkomst: En liten vattenläcka, som har gått obemärkt under en längre tid. Han ler nöjt under pannlampan.

Maja har gett efter för sin vision och ligger bakbunden i sängen med huvudet i kudden och stjärten högt upp med benen isär, iklädd endast en ärmlös, kort och vit bommullsklänning. Alex förmanar och tillrättavisar henne med lugn röst - och smeker med mattpiskaren över hennes runda stjärthalvor och längsmed hennes fullt exponerade hål.

Majas anus kippar vid beröringen - och det rinner redan från fitthålet. När det första slaget träffar stjärten, gnäller Maja till av både vällust och ilningen av smärta. Alex påminner henne att tacka efter varje slag och be om ett nytt, innan han ökar takten och Maja tappar sig själv, gråter, stönar och vrider stjärten i snabba ryck, som en orm hit och dit.

Stjärten hinner bli röd och varm, innan Alex är klar - och stenhård. Han äntrar Maja som en kung som har erövrat ett land och stryker glidmedel i hennes anus, sticker in sin hårda kuk - och börjar att knulla hennes stjärt som ytterligare dominans. Maja är bortom sig av att få leva ut både sin samlade skamkänsla - och sitt behov av utplåning och avbördande av ansvarskänsla.

Alex utbrister: ”Säg att Joakim är en loser!” Maja lyder och gnäller fram orden med utdragna vokaler och nästan i falsett. Alex knullar henne hårdare och väser: ”Jag är kungen här och äger dina hål!” Maja svarar: ”Jaaaa!”

Samtidigt i Jakobsberg, sitter Karim i sitt arbetsrum, omgiven av papper och esoteriska böcker, när hans bror Samir anländer. Samirs oanmälda och oväntade besök från Marocko är inte bara en glad återförening; det bär med sig en orosmoln. Med en allvarlig min förklarar Samir att en av Alliansens spindlar på internet, upptäckte en aktivitet som berörde hemlig information från Karims dagbok. Alliansens IT-tekniker har lyckats hacka Majas dator och är nu övertygade om att hennes kunskap om dagbokens innehåll kan utgöra ett hot mot Alliansen.

Samir tittar allvarligt på Karim och säger: ”Familjen har kämpat hårt för sin plats i Alliansen. Wapenkrantz vill ju inte ha med oss, det vet du. Om vi verkar slarviga, kan det innebära att de beslutar att vi måste dödas.”

Samir insisterar på att de måste agera snabbt för att neutralisera risken. Han föreslår att de omedelbart ska ta sig till Maja för att konfrontera henne och återfå dagboken och förstöra hennes hårddisk. Karim, å sin sida, är tveksam. Han känner sig splittrad mellan rädslan för exponering och ett växande behov av att förstå Majas motiv. Trots sin oro tänker Karim att en direkt konfrontation kanske inte är det bästa sättet att närma sig situationen. Han föreslår istället att de först ska försöka förstå mer om Maja och hennes relation till dagboken, innan de vidtar några drastiska åtgärder.

Bestämda att skydda sin hemlighet beslutar sig bröderna för att närma sig situationen med försiktighet. De planerar att övervaka Maja diskret och samla så mycket information som möjligt, innan de gör sitt nästa drag. Samtidigt måste de också hantera den inre konflikten och osäkerheten som denna upptäckt har väckt inom dem. Vad som började som ett enkelt besök har plötsligt förvandlats till en komplex situation fylld av hemligheter, misstankar och osäkra allianser: Samir tycker det verkar för dumt för att vara sant att Karim hade dagboken som vilken annan bok i bokhyllan - och att han inte ens märkte att den var borta.

Kapitel 17 - Linnea

När Maja var 15 år, blev hon förälskad i en tjej i sin klass på högstadiet: Linnea. När Maja var nära Linnea, var det som om varje nerv i hennes kropp vibrerade av en blandning av spänning och nervositet. Det var en känsla lika kraftfull som den första vårdagen efter en lång och mörk vinter, när världen plötsligt fylls av ljus och liv. Hennes hjärta slog snabbare, och hon kände en skälvning genom hela kroppen, en skakning som inte kunde dämpas. Att vara nära Linnea, att få en fläkt från hennes blommiga parfym, att andas in samma luft och dela samma utrymme, att känna hennes blods värme när de satt nära varandra, var för Maja att vara levande på ett sätt, som hon aldrig hade känt förut.

Linnea var som tagen ur en dröm: Hennes hår var långt och solblekt, som gyllene trådar som fångade ljuset varje gång som hon rörde på sig. Det ramlade i mjuka vågor runt hennes ansikte, som ofta var upplyst av ett leende så varmt och inbjudande att det kunde få den mörkaste himlen att klarna. Linneas ögon var av en djup, mossgrön nyans, omringade av tjocka, mörka fransar som gav dem ett intensivt och drömskt uttryck. De verkade alltid skratta, även när hon var allvarlig, och innehöll ett slags vishet, som verkade omöjlig för någon så ung.

Hennes stil var avslappnad men genomtänkt, en blandning av vintagefynd och moderna detaljer som på ett unikt sätt speglade hennes personlighet. Varje val, från de slitna jeansen till de tunna blusarna, underströk hennes skönhet.

Att vara vid Linneas sida fick Maja att känna en blandning av total frid och uppslukande oro. Friden kom från kärleken och acceptansen som hon kände från Linnea, medan oron stämdes av rädslan för att denna perfekta stund skulle ta slut - och att Linnea inte skulle besvara känslorna. Linnea representerade allt som var vackert och möjligt i världen, och att stå vid hennes sida fick Maja att skälva av ren beundran och kärlek.

En kväll, som ett uttryck för deras upproriska tonårsanda och sökande efter nya erfarenheter, smög Maja och Linnea iväg på en rast, för att dela en joint tillsammans: De hade fått tag i cannabis via en gemensam vän. De visste att de tog en stor risk, men drivkraften av deras gemensamma upptäckarglädje och det band som hade vuxit sig allt starkare mellan dem, fick dem att ignorera detta. De tände jointen, men för Maja skulle det valet få oväntade och långtgående konsekvenser.

Majas styvfar Anders, som hade fasta principer och en orubblig övertygelse om rätt och fel, upptäckte cannabis i Majas handväska. I hans ögon var cannabis inte bara en drog; det var symbolen för ett misslyckande, både personligt och familjemässigt, eftersom Majas biologiska pappa Stig, som han hade varit vän med förr i tiden, var missbrukare.

Majas mamma Eva hade fått sin första stroke och Anders hade ett stort ansvar. I ett försök att "rädda" Maja från ytterligare misstag, fattade han det drastiska beslutet att orosanmäla henne till Socialtjänsten, som drogtestade henne och placerade henne på HVB-hemmet Steget, ett ställe för unga tjejer, som behövde hjälp att komma till rätta med sina problem.

Linneas föräldrar, som var djupt kristna och utövade en stark auktoritet över Linnea, valde att flytta från Skevby efter händelsen. Linnea vågade inte trotsa dem, utan bröt kontakten med Maja.

Placeringen på Steget blev en vändpunkt i Majas liv. Men till det sämre. Fråntagen sin frihet, separerad från Linnea och sin mamma, som återhämtade sig gradvis från stroken, började hon missbruka piller: Bensodiazepiner, det som även kallas ”torr alkohol”. Och ett år in i vistelsen, började hon träffa Jompa, som var ett par år äldre och bodde i närheten. Han brukade hänga på samma ställen som tjejerna från Steget, som utanför grillen och på caféet på Gamla torget.

Maja började tänka att även om hennes känslor för Linnea var äkta, så förtjänade hon inte henne. Istället tog hennes grumliga fantasier om förnedring och disciplinering över, förstärkta av hennes värdelöshetskänsla - och hon började ge sig till Jompa i hans bil.

Om Jompa var berusad och svartsjuk, kunde det hända att han blev våldsam över gränsen för vad hon tyckte var spännande och befriande. I perioder sökte hon undvika honom, men då stod han och kastade småsten på hennes fönster - och fick tillbaka henne i relationen med smicker och ömma ord.

Kapitel 18 - Splittring

Det är fredagkväll i början av juni och Joakim står i köket. Han bakar pizza. Maja är på väg hem och barnen är förväntansfulla.

Under dagen har Joakim varit ledig och ägnat sig åt att lyssna på en ljudbok om Palme-mordet samt druckit en mängd energidrycker.

Energidryckerna och boken har gett honom en känsla av upprymdhet, och han är ivrig att dela med sig av dagens upptäckter: ”Visste ni att 'Skandiamannen', Stig Engström, är en av de mest omtalade misstänkta för mordet på statsminister Olof Palme?" börjar han entusiastiskt, när familjen samlas för middag. Tove och Jerker nickar artigt. Maja, däremot, som tycker att det är ett trist samtalsämne, ler och säger skämtsamt: ”Så du tror att du har löst mordet, Joakim? Du kanske borde byta karriär till privatdetektiv!" Joakims entusiasm dämpas av Majas ton. Han känner sig missförstådd. "Det är inte bara en teori," insisterar han. "Engströms närvaro på brottsplatsen, hans beteende efteråt, och bristerna i utredningen... det finns mycket som pekar mot honom. Maja skrattar och rufsar till hans hår: ”Okej, Sherlock, kan vi äta nu? Vår detektiv måste ha energi”. Barnen skrattar. Men Joakim surnar till och petar i pizzan.

Efter middagen, i hopp om att återfå en känsla av samhörighet med Joakim, föreslår Maja en kvällspromenad. Utanför deras port möter de den storvuxne och stilige nye grannen från Elfebenskusten, som har flyttat in i samma trappuppgång. Maja hälsar glatt och inleder ett samtal: ”Välkommen! Vi har sett flyttbilen men inte haft chansen att hälsa ännu. Jag heter Maja, och det här är Joakim," säger hon med ett varmt leende. Mannen ler tillbaka. "Tack, jag heter Samuel. Trevligt att träffas. Hoppas en av er är singel.” Maja skrattar och säger ”Hmmmm… Vi får väl se.”

Joakim känner sig ännu mer på åtsidosatt. Han tittar på medan Maja och Samuel diskuterar grannskapet, känslan av att vara utanför växer. När de tar farväl och Samuel fortsätter in i byggnaden, kan Joakim inte hjälpa att kommentera: ”Måste du flirta med nya grannar?”

Maja tittar på honom, förvirrad av rakheten i hans ton. "Han SKOJADE ju! Det är väl bra att vara öppen och välkomnande?" Joakim suckar, "Ja, det är det. Men ibland önskar jag att du visade lika mycket respekt för mig som för främlingar." Maja stannar upp, plötsligt medveten om det avstånd som har vuxit fram mellan dem. "Är du sur ikväll? Är det mitt fel att det blir fel för dig på ditt jobb?" Joakim får bara ur sig ”härskarteknik…” och hans röst blir låg och sammanbiten. Maja tar ett steg tillbaka, hennes ögon vidgas: "Jag... Jag går själv!” Hon vänder på klacken, drar åt den svarta vårkappans band - och går snabbt bort från Joakim ned mot Kallhälls centrum.

När Maja avlägsnar sig längs gatan, vänds Joakims tidigare känsla av missförstånd och ensamhet till mörker och rent hat. Hans tankar kretsar kring deras utbyte, hans egna ord ekar i huvudet. Varje steg som Maja tar bort från honom, fördjupar bara klyftan som han känner i deras relation. Han tänker på deras liv tillsammans, på familjens betydelse och på vad han ser som ett ökande avstånd mellan dem, symboliserat av Majas ensamma promenad.

När Maja återvänder, öppnar hon dörren till en tät och spänd, avvaktande tystnad. Joakim, som har suttit med sina mörka tankar, ser upp på henne från soffan i vardagsrummet. Hans blick är inte alls som vanligt, utan iskall. Tove och Jerker, som har känt spänningen i hemmet, tittar upp från sina skärmar, osäkra på vad som kommer härnäst. ”Vi måste prata”, börjar Joakim, hans röst är mörkare än vanligt. ”Vi måste hålla ihop som en familj. Det du gjorde idag, att gå iväg när vi borde stå enade, framför grannarna... det känns illojalt”.

Maja, som inte har förväntat sig en konfrontation inför barnen, känner sig fångad. Hon ser på Joakim, på barnen, och känner sig tveksam om hur hon bäst ska skydda dem. "Joakim, jag... jag gick bara för att tänka. Det var inte meningen att framstå som illojal," svarar hon, hennes röst är fylld av en blandning av förmaning och försvar. Hon är arg på

Joakim att han utsätter barnen för deras konflikt. ”Men det är precis vad det var, Maja. När vi står inför andra, framför allt våra barn, måste vi vara enade. Hur ska de se på oss, på familjen, om vi inte kan stå upp för varandra?"

Stämningen i rummet är spänd. Tove och Jerker känner instinktivt att detta är en vuxenkonflikt som de inte kan, eller bör, ingripa i. De utbyter osäkra blickar, Jerkers ögon tåras. De önskar att de kunde göra något för att läka sprickan de ser växa fram framför dem.

Maja tar ett djupt andetag och inser att den här diskussionen, detta utbrott, inte handlar om en enskild händelse, utan om något mycket djupare i deras relation. Hon beslutar sig för att agera familjeterapeutiskt: ”Joakim, jag förstår din besvikelse. Men ibland behöver jag ett utrymme för att sortera mina tankar, så att jag kan vara den partner och bonusmamma, som jag vill vara." Det är ett ömtåligt ögonblick. Joakim tittar på Maja. Han känner sig tom, mörk och kall. Han vill inte backa. Han vill inte neutralisera situationen.

Joakim känner sig som om han står på okänd mark, oviss om hur han ska navigera i de turbulenta vatten, som nu omger hans familjeliv. Förvirringen inom honom växer till en storm, och han kämpar för att hålla fast vid något som kan ge honom en känsla av stabilitet. Hans vanliga roll som förälder och partner känns fjärran just nu, och i denna ögonblick av osäkerhet vänder han sig till det enda han tror kan bringa ordning – att uttrycka sin känsla av svek.

Framför Maja, med barnen som tysta vittnen till deras konflikt, börjar Joakim att rada upp situationer som han upplever som tecken på Majas illojalitet. "Kommer du ihåg när vi var hos min mamma och du skämtade om mitt jobb? Eller när du gick med på att gå på den där festen utan mig, även om vi hade pratat om att vi skulle göra något tillsammans den kvällen? Du är helt enkelt illojal”.

Hans röst är låg, men varje ord är laddat med en tyngd av känslor, som han inte längre kan hålla tillbaka. Maja lyssnar, och inser att Joakim mår mycket dåligt - och att hon för barnens skull måste hålla med honom, tills han har lugnat sig. Hon slår ned blicken och mumlar att det säkert har med hennes uppväxt att göra och att hon vill bli mer lojal. Joakim lugnar sig och vill att familjen samlas i en gruppkram. Båda barnen gråter och Maja beslutar sig för att lämna familjen, men står lugnt och håller om dem.

Senare, när Joakim och Maja ligger i sängen, söker Joakim kontakt och smeker längsmed Majas sida, där hon ligger bortvänd från henne. Hon vill inte ligga med honom inatt, trots att det är fredag och de brukar göra det på fredagar. Dels för att hon har Karims sperma i slidan, sedan hon stämt möte med honom - och han sprutat i henne i sin bil, efter att hon gått ifrån Joakim på promenaden. Dels för att hon känner sig mer och mer likgiltig inför Joakim, särskilt efter att han utsatte sina barn för den hemska konfrontationen med henne.

Joakim buffar otåligt på henne och blir plötsligt mörk igen: ”Om det ska vara så här kan vi lika gärna göra slut”. Maja svarar bara ”OK” och tar med sig täcket för att lägga sig i soffan. Innan hon hinner fram till sovrumsdörren, tar Joakim ett skutt och ställer sig ivägen (han spelar regelbundet paddel och har bra spänst). ”Du ger fan i att fly”, väser han viskande genom tänderna. Maja ser mörkret i hans blick och försöker tränga sig förbi honom. Då sätter Joakim händerna runt hennes hals och trycker henne bakåt. Han griper inte hårt runt halsen men gesten är skrämmande för Maja - och hon landar på rygg i sängen och blir som paralyserad av skräck. Joakim har släppt sitt grepp och ligger nu vid hennes sida och förmanar henne med lugn och kall röst. Han för hennes hand till sitt kön och hon börjar mekaniskt att tillfredställa honom. När han har avslutat suckar han tungt, pussar hennes nacke och super in hennes blommiga parfym - och somnar sedan som ett barn.

Kapitel 19 - Leif och Lisa, 1986

Det är sportlovsfredagen 1986, och solen kämpar för att bryta igenom det tunna molntäcket över Ytterjärna. Här, bland vidsträckta fält och antroposofiska hus i med lustiga vinklar och klara färger, har Leif nyligen flyttat in i det hus, som syskonen växte upp i efter hans mordbrand mot sin far - och ärvde efter sin faster nyligen, då hon avled.

Området andas en stillsam ro med sina åkrar i vintervila och djupa skogar, som omger det charmiga huset med dess tjocka stenväggar och knarrande golv.

Ytterjärna är känt för sin antroposofiska influens, vilket ger platsen en unik karaktär av kreativitet och spirituellt sökande, manifesterat i allt från biodynamiskt jordbruk till Waldorfskolan Örjanskolan, där Leifs 12-åriga systerdotter, Lisa, studerar.

Lisa, med sina livliga gröna ögon och lockiga ljusbruna hår, som faller i oordning kring hennes ansikte, är en typisk Örjanskoleelev: Trygg, livfull och kreativ. Waldorfpedagogiken fokuserar på kreativitet. Det är här, i denna fridfulla och inspirerande miljö, som Lisa tillbringar sina dagar, fyllda av konst, musik och handarbete, som alla är centrala delar av den waldorfpedagogiska läroplanen. På sin fritid rider Lisa samt samlar på frimärken och vackra kristaller.

Leif planerat en dag i Södertälje för de båda. Staden är en blandning av gammalt och nytt, där industri möter rekreation vid Mälarens strand. Den står i skarp kontrast till Ytterjärnas lantliga stillhet. I Södertälje lockas Lisa av stadens myllrande liv, där gågator och torg erbjuder allt från shopping till kulturella upplevelser. De vandrar genom stadens historiska kärna, förbi byggnader vars murar berättar om stadens långa historia, mot den moderna vattenvägen där kanalen öppnar staden mot världen. Vid Marenplan, ett av stadens pulserande hjärtan, iakttar Lisa människorna runtomkring sig nyfiket. En berusad man går in i dem - och Leif skjuter honom lugnt åt sidan. Mannen är på väg att konfrontera Leif, men väjer sedan han uppfattat glimten av stål i Leifs blick. Äkta känner äkta. En som har mördat sin egen far är inte rädd att skada ett främmande fyllo. Lisa vet såklart inte att Leif är en mördare, men hon känner sig alltid trygg tillsammans med honom.

De besöker det berömda Tom Tits Experiment, Södertäljes vetenskapsmuseum, som öppnade två år tidigare, där Lisa med glittrande ögon utforskar de interaktiva utställningarna, som gör vetenskap och teknik tillgängligt för alla åldrar.

Eftermiddagen tillbringar de vid Södertälje hamn, där det industriella arvet och den naturliga skönheten möts. De ser på när fritidsbåtar och större fartyg glider förbi, och båda känner en stund av stillhet och reflektion över dagen som de har delat.

I det tysta huset i Järna, där Leif och Lisa har somnat med minnen från en dag fylld av gemenskap och äventyr, bryts nattens stillhet plötsligt av ljudet från Leifs tjänstetelefon. Den skarpa signalen ekar genom det tysta huset, och Leif vaknar med en känsla av obehag. Han kastar en blick på klockan. Den är strax efter midnatt, en tid då varje samtal till en polisman bär med sig brådskande uppdrag. Med sömndrucken röst svarar Leif. På andra sidan linjen hör han sin chef, vars röst är allvarlig och pressad: ”Leif, vi behöver dig i Stockholm. Olof Palme har skjutits, mördad på öppen gata. Det är kaos här. Vi samlar alla tillgängliga styrkor.”

Chocken vid nyheten är omedelbar, och sömnen är som bortsopad från Leifs sinnen. Olof Palme, Sveriges statsminister, skjuten? Det är som om grunden skakas under honom. Han klär snabbt på sig, tankarna snurrar. Lisa, som vaknar av rörelsen, tittar förvirrat på sin farbror. "Vad händer, farbror Leif?" hennes röst är sömnig och orolig. ”Jag måste åka in till Stockholm, något mycket allvarligt har hänt," förklarar han hastigt, medan han försöker dölja sin egen oro. "Gå och lägg dig igen, jag är tillbaka så snart jag kan.”

Lisa nickar, fortfarande förvirrad men känner tyngden i Leifs röst. Hon kryper tillbaka under täcket, medan Leif tar sitt tjänstevapen och identifikation. Innan han lämnar huset, kastar han en blick på Lisa, som nu ligger vänd mot väggen, och känner en våg av beskyddande känslor. Natten är mörk och tyst när han kör genom det ödsliga landskapet mot Stockholm. Hans tankar är hos familjen Palme, hos kollegorna som han vet redan arbetar på platsen, och hos Sverige. Ett land som kommer att vara sorg, vid en vändpunkt, som ingen hade kunnat förutse.

Leif anländer till Stockholm och möts av en stad i chock. Gatorna är fyllda av poliser, ambulanser och chockade medborgare. Han ansluter sig till sina kollegor, redo att göra vad som krävs i jakten på svaren till denna nationella tragedi. Den natten och de kommande veckorna ska komma att bli bland de mest krävande i Leifs karriär.

Kapitel 20 - Den grymma planen

I juni 2019 samlas medlemmarna från världens mest inflytelserika familjer för en hemlig konferens i Väktarnas borg, en futuristisk fästning uthuggen ur de schweiziska alpernas hjärta:

Bland de som är representerade är den svenska familjen Wapenkrantz, berömda för sitt investmentimperium, den judiska fastighetsägarfamiljen Blackchild från New York, klanen Al Rasheed från Syrien, som kontrollerar stora delar av världens hashhandel och den kinesiska familjen Ling, vars teknikimperium har hemliga filialer för kloning - och andra genetiska experiment.

Konferensen fokuserar på Alliansens senaste, mest ambitiösa plan: Att sprida det modifierade virus, som de har utvecklat i Wuhan.

De planerar att låta DARPA ”läcka" en rapport om en laboratorieolycka. Denna rökridå är tänkt att distrahera världens befolkning, medan de i hemlighet lanserar ett "vaccin", baserat på aldrig tidigare provad mRNA-teknologi.

DARPA står för Defense Advanced Research Projects Agency. Det är en myndighet inom USA:s försvarsdepartement med uppgiften att utveckla ny teknik för militärt bruk. DARPA är känd för att ligga bakom några av de mest betydande teknologiska genombrotten i modern tid, inklusive utvecklingen av internet, GPS, och olika former av autonom teknik. Myndigheten fokuserar på att driva fram innovationer som kan skapa nya försvarsmöjligheter och övervinna de utmaningar, som det amerikanska försvaret står inför. Alliansen har många agenter inom både DARPA och CIA.

Debatten rasar bland dem om huruvida detta vaccin kommer att vara för ”effektivt”. "Tänk om ”för många skadas för snabbt?", frågar en orolig medlem ur familjen Blackchild, den 80-årige Jim, med kritvitt hår som en gloria över sitt brunbrända och fårade ansikte. "Nej", säger en annan, "det geniala är att det är de mest sårbara som dör - och att propagandan kommer att skylla på långtidseffekterna av virusinfektionen! Vi kommer att vara de enda som kan navigera i en värld där alla tror att all kritik är konspirationsteorier."

Yan Ling, som representerar familjen Ling, sveper undan en korpsvart, excentrisk hårlock från pannan och säger med vass klang att de ska se till att de har särskilda personer inom den kinesiska militärens ledning på sin sida, som kan städa bort alla spår från experimenten i labbet.

Erik Wapenkrantz, den yngste och mest dynamiske i den hemliga sammankomsten, reser sig med en naturlig auktoritet, som får rummet att tystna. Hans utseende utstrålar en blandning av skandinavisk kylighet och den internationella affärsvärldens polerade estetik, accentuerat av hans skräddarsydda Armani-kostym. Hans rödbruna skägg och bakåtkammade hår, vars färgtoner spelar i lampornas mjuka ljus, ger honom ett distinkt och minnesvärt utseende.

Med en djup och eftertänksam blick scannar han rummet innan han börjar tala, hans röst är lugn men bär på en underliggande oro: ”Jag har mina betänkligheter angående våra operationer i Sverige," inleder han på flytande engelska, med en tydlig, men inte överdriven, svensk accent. "Speciellt när det gäller agent Karim från klanen Al Rasheed. Hans position där kan vara... komplicerad." Erik pausar, låter orden sjunka in, hans blick flackar inte, utan håller stadigt kontakt med de andra i rummet." Trots att vi alla här har våra egna agendor och målsättningar, måste vi inte glömma att samarbete är nyckeln till vår ömsesidiga framgång. Jag är bekymrad över möjligheten att våra planer kan komma i fara om vi inte är försiktiga med hur vi hanterar våra resurser och allierade," fortsätter han. "Vi måste tänka på det långa loppet, strategiska allianser är vad som har fört oss hit." Han gör en kort paus, reflekterar över sina ord och lägger sedan till: "Jag föreslår att vi tar ett steg tillbaka och ser över vår strategi i Sverige. Kanske behöver vi fördjupa vår förståelse för Karims nuvarande situation och hans lojalitet mot klanen Al Rasheed. Vi behöver vara säkra på att våra intressen inte bara skyddas, utan också främjas, på ett sätt som gynnar oss alla.”

Erik sätter sig ner, hans argument är tydliga och hans oro välformulerad. De andra i rummet nickar eftertänksamt, märkbart påverkade av hans allvar. Diskussionen som följer är intensiv men dov - och lika allvarsam.

Ledaren för klanen Al Rasheed, Muhammed Al Rasheed, är en respekterad och fruktad man, vars auktoritet sträcker sig långt bortom de syriska gränserna. Hans familj, djupt rotad i tradition och ära, värnar om sina hemligheter och ritualer, som är lika gamla som de är ockult effektiva. Karim har brutit mot en oskriven lag. Hans hjärta har lett honom bort från den stig som var utstakad för honom, rakt in i armarna på en svensk kvinna: Maja. Deras kärlekshistoria, oväntad och fylld av passion, hotar att skaka om grunderna för Al Rasheeds maktposition.

Situationen kompliceras ytterligare av att Maja har kommit över Karims dagbok, fylld med anteckningar och detaljer om klanens uråldriga ritualer och hemligheter.

Erik, som är van vid att navigera i komplexa politiska och sociala nätverk, har sina egna skäl att oroa sig för situationen. Hans familjs och klanen Al Rasheeds intressen är tätt sammanvävda genom allianser och löften, men Karims handlingar och den potentiella exponeringen av deras hemligheter, riskerar att underminera århundraden av förtroende och samarbete. Och det är bara en i raden av händelser, som har fått Wapenkrantz att vara skeptiska till Al Rsheed. De ogillar särskilt utlånandet av små jihadistiska terroristceller till CIA:s intressen. Wapenkrantz finner konstruktionen alldeles för riskabel och oförutsägbar. Det går inte att lita på fundamentalister och fanatiker. Det är ju alldeles för osäkert om de kan köpas!

Under denna konfrontation, väger de båda männen sina ord noggrant, men spänningen mellan dem är nästan fysiskt påtaglig. Erik framför sitt budskap tydligt:

Karim måste hantera situationen med Maja och säkerställa att ingen av klanens hemligheter kommer till allmänhetens kännedom.

Det är inte bara en fråga om familjeära utan även en fråga om säkerhet och maktbalans. Muhammed stryker över sin grånade mustasch och lyssnar tålmodigt. Han inser omfattningen av problemet och de potentiella konsekvenserna. Han har låtit avlyssna Karims mobil - och är säker på att Karim har äkta känslor för Maja.

Hans ord är lika bestämda som de är oväntade: Han har en lösning, som avslöjar hans kyla, men också hans djupa förståelse för mänskliga relationer och de gamla traditionernas vikt. Han föreslår en plan, som inte bara kommer att återställa balansen - men också stärka banden mellan de två familjerna ytterligare:

Agenter ska ta sig in i Majas hem och döda Joakim och hans barn, på ett utstuderat barbariskt sätt, när hon är med Karim - och Karim ska därefter övertyga henne om att fly med honom till Marocko. Han ska säga till henne att hon kommer att dö på samma sätt, om hon är kvar i Sverige. Hon kommer ju såklart att tro honom, med hänsyn till vad som har hänt hennes fästman och hans barn.

Allt Karim ska få veta är att han bara kan rädda Majas liv, om han tar med henne till Marocko och hon invigs i Ödleportens hemligheter fullt ut. Om hon blir gravid med Karim, ska barnet skänkas till familjen Wapenkrantz - och uppfostras till att bli deras ockulta betjänt. Sedan ska de offra Maja framför Karim, så att hans romantiska högmod justeras.

Erik Wapenkrantz är nöjd med planen. De båda männen skakar hand - och samtliga i rummet skålar: ”För Alliansen, för mänskligt lidande, för ödlefolkets dominans och seger!”

Kapitel 21 - Den oinbjudne gästen

Joakim har sett fram emot fredagen. Han tar ett pass på fritids innan hemgång. De ska titta på en Disney-film och barnen sätter sig på golvet framför den stora TV:n på väggen. Disney är alltid populärt bland barnen. De har just släckt ner och filmen börjar när hans telefon vibrerar i fickan. Det är ett sms från Maja. Han lutar sig mot väggen och tar upp mobilen. Orden som möter honom får hans värld att skaka: ”Jag har flyttat. Jag vill inte chocka dig. Jag är rädd för dig. Kontakta mig inte.”

Chocken som träffar honom är så överväldigande att han för ett ögonblick glömmer bort var han är. Timmen efter att han har läst Majas sms passerar som i en dimma. Han fullföljer sina åtaganden på fritids mekaniskt, men tankarna virvlar runt det som han just har läst.

När dagen äntligen är slut, och det är dags att hämta Jerker och Tove på deras skola, känns varje steg tungt. De ser direkt att något är fel när de möter sin fars ansikte. På bussen hem mot Kallhäll berättar han med en darrande röst om händelsen. Chocken och sorgen lägger en tung slöja över dem alla under resan.

Väl hemma brister det för Joakim. Han sitter i vardagsrummet, omgiven av minnen från en tid när lyckan verkade oändlig. Tårarna kommer, och Jerker och Tove, trots deras unga ålder, tröstar honom. De gråter tillsammans.

Under tiden har Maja sökt tillflykt hos Karim. Och hon har för första gången tackat ja till att dela en joint med honom.

Bekvämt vilande i Karims famn på kuddarna på golvet, fattar hon det svåra beslutet att avsluta sin relation med sin chef Alex.

Maja känner en djup sorg över det lidande som hennes flytt måste ha orsakat för Joakim och barnen, men insikten om att hon aldrig mer kan leva i en relation präglad av våld och hot är avgörande. Hennes tid med Jompa i Skevby har lärt henne att hon måste stå upp för sig själv och aldrig mer acceptera att bli behandlad på det sättet. Det vore så pinsamt att vara en kvinna efter Metoo, som lever med en förtryckande man.

Samtidigt på Arlanda anländer Al Rasheeds lännmördare från Syrien. Han heter Ali och ser ut som en typisk elitmilitör, mycket vältränad och snaggad, med örnprofil och skarp blick, klädd i svarta träningskläder med en stor idrottsbag över axeln. Hans uppdrag är att ta sig i Joakims hem och hugga huvudet av samtliga där, Joakim såväl som barnen. Först ska han elchocka dem med en kraftig elpistol. Sedan ska han bakbinda dem och sätta på munkavlar på dem. Sedan ska han ta en stor slaktkniv och skära av deras huvuden, ett efter ett. Nu sitter han i en taxi på väg mot Kallhäll. Han ska hämta vapnen i Karims källarförråd. Karim har gömt nycklarna i en stor blomkruka utanför förrådet. Han har fått karta, portkoden till Joakims hus och andra detaljer i en utskrift, som han har med sig i jackfickan.

Leif och Joakim pratar i telefon efter att barnen har lagt sig. Leif kommer över med en flaska vin. Joakim vill inte vara nykterist längre och har bett Leif om denna tjänst. De har precis fyllt sina glas vid köksbordet, när de hör ett knäppande från låset, när lönnmördaren dyrkar upp ytterdörren och tar sig in. Joakim vet ej om han har låst och tror att det är någon granne som har gått fel. Hallen är mörk och han hinner inte tända eller se ordentligt, innan han får lönnmördarens elpistol mot halsen och sägnar ned mot golvet. Leif har uppfattat situationens allvar och gömmer sig i köket, som kommer direkt efter hallen. Lönnmördaren har bakbundit Joakim och försett honom med munkavle, och vill nu säkra bostaden. Han måste först passera köket och sedan vardagsrummet, för att ta sig till barnens sovrum, som kommer till höger efter vardagasrummet.

I köket övermannas han av Leif, som slår en stekpanna av gjutjärn i huvudet på honom, vilket gör att han svimmar av. Leif har alltid buntband i sin ständiga fiskeväst, för den här typen av händelser, och nu är det lönnmördarens tur att bakbindas. Leif knyter sin snusnäsduk som munkavle på mannen.

Sedan tar sig Leif ut i hallen och kollar Joakim, som har hunnit kvickna till. Leif hjälper honom av med handfängsel och munkavle, och de tar sig till köket för att ta sig en närmare titt på den oinbjudne besökaren. Leif ringer sin vän på Säpo och de beslutar om att mannen ska hämtas och förhöras under radarn, så att Leif kan vara med.

Kapitel 22 - Gralsbarnet

Tystnaden i Kallhäll bryts när en Jeep med dämpade ljus svänger in vid porten till huset där Leif och Joakim bor, på en höjd. Erik, Leifs runde och glade vän med ett förflutet i Säpo, manövrerar fordonet med en lugn precision. Han är iklädd en mörk kostym och svarta gummihandskar. Hans jovialiska ansikte, med stålgrå ögon och fylliga läppar, inramat av grått hår på sidorna och inget hår mitt på huvudet, är märkligt opåverkat av de tunga åren av arbete för Sveriges säkerhet - även om det just nu uttrycker en stämning av allvar och beslutsamhet.

Leif, stående i skuggorna, kliver fram när jeepens motor tystnar. Tillsammans lyfter de försiktigt in den medvetslösa lönnmördaren Ali och placerar honom i bakdelen på fordonet. Leif har gett honom en spruta med lugnande medel och lagt honom i en säck med andningshål.

Joakim kommer ut och säger hej. Han måste stanna med barnen. Dessutom är han inte en invigd medlem i Tempelherreorden än - och förbjuden att delta i hemliga operationer.

Leif och Erik anländer till templet på Södermalm via källaringången, där en unik församling väntar – väktare av uråldrig visdom och rättvisa.

Tempelrummet är spartanskt inrett med böcker i läderband, skinnmöbler och röda sammetstapeter samt tjocka draperier fördragna för fönstren - och upplyst endast av stearinljus, som kastar dansande skuggor på väggarna. I centrum, på en enkel pall, sitter Gralsbarnet – en 10-åring med blont hår och vit särk, med osäker könstillhörighet, vars ljusblå ögon speglar en djup förståelse, som överstiger dess unga år. Gralsbarnet förmedlar en stilla kraft, som får även den mest förhärdade själ att ödmjukt lyssna efter Himlens toner.

Denna unga varelse, vars tysta närvaro fyller rummet med en påtaglig kraft, har en sällsynt förmåga att påverka själen.

Medan Erik förbereder förhöret med teknik lånad från Säpos sofistikerade arsenal, iakktar Leif tyst Gralsbarnet. Han har inte sett det tidigare men vet när han ska vara tyst i templet.

Erik inleder förhöret med Ali. Lönnmördarens tillstånd växlar mellan motstånd och förvirring – inte inför hotet om våld, utan inför Gralsbarnets närvaro. Det finns ingen aggressiv förhörsstrategi här, bara barnets tysta närvaro, som sakta bryter ner mannens försvarsbarriärer. Han börjar tala, först tvekande, sedan med ökande desperation. Hans ord tecknar en värld av skuggor från familjerna i Alliansen, som han har tjänat under, driven av rädsla och lojalitet till en orättvis sak. Han vet inte så mycket, som inte Tempelherreorden redan vet om Alliansen. Han vet exempelvis inte var deras högkvarter är - eller om de gömmer någon Nefilim.

När sanningarna har uppenbarats om Alis motiv och allt som han vet om Maja och Karims relation - samt turerna med dagboken, vänder sig allas blickar mot Gralsbarnet. Med en visdom som inte borde finnas i ett så ungt sinne, uttalar barnet sina tankar:

Det finns en väg ut ur mörkret, ett val som står öppet även för en förlorad själ. Orden är enkla, men förmedlar en tyngd, som fyller rummet. Efter förhöret fattas beslutet att överlämna lönnmördaren till myndigheterna under diskretion.

Erik, med sina kontakter inom Säpo, ser till att processen sköts korrekt.

Erik kör Leif hem genom natten, efter att de har lämnat templet. Det finns en ny förståelse mellan dem, en känsla av samhörighet. Med Gralsbarnet som deras osynliga sköld och med vetskapen om att ljuset alltid finner sin väg genom mörkret, känner de sig redo att möta de utmaningar som nu väntar.

Erik sneglar på Leif. Hans blick är allvarlig och han börjar dela med sig av en djupare insikt om Gralsbarnen, en hemlighet som få utanför Tempelherreorden och dess närmaste allierade känner till:

”Gralsbarnen," börjar Erik, "är direkt kopplade till Kristus-arten, den uråldriga art som står i motsats till ödlefolket, som vi kämpar mot. Dessa varelser tillhörde en gång samma ädla linje, men vissa av dem valde en annan väg: De vill vara högst i hierakin och inte underkasta sig Fadern, Den Ende. Och de vill plåga, manipulera och förnedra Skapelsen - de har det som energikälla.

Han pausar, låter orden sjunka in. Leif lyssnar intensivt, medveten om att han befinner sig vid kanten av en djupare förståelse av den kamp, som de är indragna i.

”Ett Gralsbarns närvaro," fortsätter Erik, "påverkar människor genom en process där våra dubbelgångare, ett slags skugga av våra högre själv, tvingas att släppa greppet om våra medvetanden. När detta sker, blir vi mer mottagliga för den inre röst från kärlekskraften, som kommer från Kristus-artens inflytande över oss. Osjälvisk kärlek är mer frihetlig än egoism, så vi måste aktivt välja att göra det rätta, medan det onda görs genom oss, när vi är mentalt slappa - och övertagna av dubbelgångaren. Och även om vi skulle styras så hårt av rädslor och idéer om plikt, att vi rent sakligt agerar osjälviskt, så blir även det till ondska, om vi inte lyssnar på kärlekens röst. Gralsbarnen öppnar dörren för kärlekens röst inom oss…”

Det finns en tydlig respekt i Eriks röst, när han talar om denna process, en förståelse för den subtila men kraftfulla förändring, som kan ske inom en individ.

”Om en människa inte påverkas av ett Gralsbarn," fortsätter han, "betyder det att hennes dubbelgångare helt och hållet har tagit över hennes väsen, och att hon har förlorat sig själv till mörkret. Men Ali, lönnmördaren, han visade ju tydliga tecken på att vara mottaglig. Detta ger oss hopp om att han kan rehabiliteras, att han kan omvändas till vår sak - och bli vår agent.”

Eriks ord förmedlar en känsla av både ansvar och hopp. Att en individ som Ali, tränad och utsänd för att utföra onämnbara handlingar, kunde visa tecken på att bryta sig fri från mörkrets grepp, öppnar en dörr till fantastiska möjligheter.

”Med tiden," avslutar Erik, "och efter att Ali har avtjänat sitt straff, kan vi erbjuda honom en ny identitet. Han kan bli en av ordens mest värdefulla agenter, en levande symbol för möjligheten till förändring.

Sedan byter de tre männen samtalsämne: De behöver omedelbart berätta för Joakim om Majas relation med Karim - och sedan placera Joakim och barnen på en säker plats. Sedan bör de gripa Karim och Maja och ta båda till Gralsbarnet.

Om de kan göra Majas hjärta rent och göra Karim till sin agent, har de en fantastisk chans nu att infiltrera Alliansen och avslöja deras planer - samt även få reda på var de har sitt högkvarter och om de gömmer någon Nefilim.

För om de gör det och de kan döda jätten, är det första gången som de gör en sådan sak. Det skulle vara ett enormt slag mot ödlefolkets inflytande över jorden och mänskligheten.

Kapitel 23 - Leif och Eva

Hösten 1982 svepte kalla vindar in över Stockholm. Leif, som hade rekryterats till polisutbildningen under sin militärtjänstgöring 1971, var nu 29 år gammal. Han hade nyligen anslutit sig till Baseball-ligan inom Norrmalmspolisen – en nybildad grupp, vars rykte om hårdhänta metoder, gjorde dem lika fruktade som respekterade. På papperet var de ett svar på den växande vågen av gatuvåld, men i praktiken gick de ofta själva över lagens gräns, vad gällde våld. Inte sällan mot missbrukare, som de grep på vaga grunder och gav s.k ”trumsolon” med batongen. De skyllde blåmärkena på att den gripne hade ramlat in i saker, när han handfängslades. Genom att hitta någon misstänkt för kvällen, som de påstod sig ha letat efter samt täcka upp för varandra, duperade de all granskning rätt så länge, tills allt gick överstyr och de dödade två gripna.

Det var under en sådan natt som Leif mötte Stig, en färgglatt klädd, glad dansbandsmusiker, som hade fått succéer på Svensktoppen men dessvärre var gravt alkoholiserad. Hans enda brott denna kväll verkade emellertid vara att han var berusad på fel plats vid fel tidpunkt. Saken gjordes väl inte bättre av att han hade kräkts på sin röda kavaj.

”Kungens pojkar” som poliserna Norrmalmspolisens A och B-turer kallades, hade stött på honom i tunnelbanestationen Gamla stan. De föraktade sådana ”parasiter” lika mycket som de föraktade ”såssar” (socialdemokrater). De skulle aldrig ens handla på Konsum. De stukade sina mössor, så att de skulle se ut som militärer, bar ”skinnpaj” (skinnjacka) och handfängsel utanpå uniformen.

Det hade slutat med att poliserna hade tagit med Stig i piketen och misshandlat honom. Två av poliserna var civilklädda och iklädda de baseballkepsar, som gav Baseball-ligan deras namn. Under misshandeln började Stig, eller ”Stickan” som hans vänner och fästmö Eva kallade honom, gråta och ropa efter sin mamma. Snoret rann längs hans skäggstubb och magra ansikte.

Leif, som var en av poliserna i baseballkeps och hade varit del av insatsen, kunde inte skaka av sig skuldkänslorna över vad som hade hänt. När de andra i gänget lämnade Stig vinglande på Drottninggatan i riktning mot Sergels torg, och drog för att rapportera, fattade Leif ett beslut som skulle förändra hans liv: Han ursäktade sig med att han måste skynda hem till sin åttaåriga systerdotter, som var ensam i hans hus i Järna, eftersom hennes mamma jobbade natt som sjuksköterska på Södertälje sjukhus.

Sedan hjälpte han den skadade mannen in i sin egen Volvo - och körde honom hem till Skevby, en alldaglig förort utanför Södertälje.

Stigs flickvän, Eva, väntade oroligt i hyreslägenheten. Hon var en kvinna, vars närvaro fyllde rummet med en sällsam värme. Hennes hår var hennafärgat i en ton som påminde om gyllene höstlöv, och det föll mjukt över hennes axlar. Ögonen, stora och uttrycksfulla, hade en djup grön nyans som skiftade i lampornas sken. Trots den sena timmen var hon klädd i en enkel, men elegant bommullsklänning från Marimekko:

År 1982 introducerade Marimekko, känd för sina distinkta mönster och färger, några minnesvärda designer. Bland dessa utmärker sig Fujiwo Ishimotos bidrag särskilt, med två anmärkningsvärda mönster från det året: Eva hade på sig Kastepisara, ett delikat bladmönster i vackra nyanser av citrongult och pastellgrönt.

Hennes ansiktsuttryck, när hon först såg de två männen, flackade mellan oro och lättnad. Stig var för medtagen för att förstå situationens fulla omfattning. Han mumlade ett tyst "tack" till Leif innan han kollapsade på soffan, omedveten om den kommande konversationen mellan Leif och Eva.

Efter att ha sett till att Stig var okej och han hade somnat på soffan, bjöd Eva Leif på en promenad, för att förstå situationen. Den kalla, klara natten omgav dem medan de gick längs Skevbys tysta gator.

Leif berättade såklart inte att han hade varit med och misshandlat Stig. Han fann sig istället berätta om sitt förflutna, om händelser som han aldrig tidigare hade vågat dela med någon. Eva lyssnade, hennes svar visade på en visdom och empati som översteg hennes unga år. Det var början på något nytt.

Trots att Eva fortsatte att vara tillsammans med Stig, började hon och Leif att träffas i hemlighet. Varje möte var fyllt av en intensitet och passion, som ingen av dem kunde förneka. Men samtidigt växte Leifs inre konflikter.

Relationen som hade börjat med löften om något nytt och spännande, hade blivit alltmer komplicerad. Leif, som aldrig riktigt kunnat släppa känslan av skuld över sitt förflutna och sin inblandning i Baseball-ligan, kände att han behövde göra upp med sitt förflutna och finna en ny riktning i livet. Han ville inte ha beröring med Stig via ett offentligt förhållande med Eva.

Så kom november 1987, då Leif bestämde sig för att göra slut med Eva. Hans Holmér, som var Stockholms polismästare vid tiden för mordet på Olof Palme, hade en koppling till Baseball-ligan genom att han var en av grundarna. Efter att Hans Holmér fick uppdraget att leda utredningen av mordet på statsminister Olof Palme, frågade han Leif några månader senare, om han ville vara med och lösa mordet. Nu ville Leif ha fullt fokus på detta otroligt prestigefyllda uppdrag.

Han fattade ett svårt beslut; han berättade för Eva att han inte kunde fortsätta träffa henne. Eva hade burit på en hemlighet, en nyhet som hon trodde skulle binda dem samman ännu starkare, som hon hade tänkt berätta för Leif denna kväll på restaurang Prinsen på Östermalm, där artisterna Ulf Lundell och Cornelis Vreeswijk satt den kvällen, tillsammans med komikern och regissören Hasse Alfredsson.

Två veckor senare släppte Ulf Lundell albumet "Det goda livet". Han hade etablerat sig som en av Sveriges ledande rockpoeter, och "Det goda livet" var ytterligare ett bevis på detta. Han satt i ett hörn och drack Ramlösa, bestämd med att inte dricka alkohol någonsin mer i sitt liv. Året därpå skulle ha komma att låta döpa sig och gå tolvstegsprogrammet inom Anonyma Alkoholister.

Cornelis Vreeswijk, trubaduren, dog blott en vecka efter denna kväll. Under 1987 var han fortfarande aktiv och uppträdde bland annat på Roskildefestivalen sommaren det året, där han gjorde en mycket uppskattad konsert. Personalen tvingades till och med avbryta konserten på grund av de stora massorna som försökte ta sig in i tältet. Konserten vid Flustret i Uppsala, den 7 september 1987, var hans sista konsert. Han hade beställt en öl och en whiskey och plirade mot sitt sällskap. Hans Alfredson, sörjde sin komikerpartner Tage Danielsson, som hade dött två år tidigare. Detta år hade Hasse regisserat "Jim & Piraterna Blom", där han också var en av manusförfattarna. Filmen handlar om en ung pojke vid namn Jim, vars far har avlidit men återvänder gång på gång till jorden för att berätta för Jim om sina äventyr. Alla tre åt råbiff.

Prinsens väggar, som lystes upp av hemtrevliga lampor med gyllene skärmar, pryddes av tavlor från kända konstnärer - och kyparna rörde sig elegant mellan borden, klädda i vitt.

Eva var gravid. Men i chocken och smärtan som följde på Leifs ord fann hon sig oförmögen att dela med sig av denna nyhet. Leif lämnade henne, ovetandes om den spirande livet inom henne - och de outtalade orden som skulle ha förändrat allt.

Stig, som fortfarande var tillsammans med Eva men djupt medveten om deras tidigare misslyckanden med att få barn, hade accepterat sin sterilitet. När Eva berättade för honom om graviditeten, slog först tvivlet till.

Men hennes försäkran om att barnet var hans, gjorde att han valde att tro på en lycklig slump, en mirakulös vändning i deras annars så tragiska försök att skapa en familj.

Han välkomnade nyheten som ett tecken på hopp. Det var dock inte Stig som kom att stå vid Evas sida genom förlossningen, utan hans vän Anders.

Anders, som hade varit en del av deras vänkrets, erbjöd Eva det stöd och den trygghet som situationen krävde, medan Stig som vanligt försummade chansen att göra något bra av sitt liv, genom att supa sig redlös.

Med tiden växte en djupare känsla fram mellan Anders och Eva, och det blev naturligt att Anders tog rollen som både partner och fadersfigur för Evas dotter Maja, som även han trodde att Stig var far till.

Eva och Anders bildade en familj, de fick även två döttrar tillsammans. För Eva blev Anders den stabilitet och trygghet som hon behövde, medan hon för honom blev symbolen för en oväntad ny början.

Medan deras liv gick vidare, och med Leif ur bilden, omfamnade de nya möjligheter och utmaningar. Dock levde hemligheten om barnets verkliga härkomst vidare, en tyst mollton inom Eva, ackompanjerandes det liv och den lycka, som hon och Anders byggde tillsammans.

Evas hjärta bar på både sorg och tacksamhet; sorg över Leifs frånvaro och tacksamhet för den oväntade familj, som hon hade bildat med Anders.

Kapitel 24 - Avfärd i gryningen

Leif och Erik sätter sin plan i verket

med hjärtan tunga av ansvarskänsla. Den stilla vissheten om att faran inte är över vakar över dem som en osynlig följeslagare. Med precision och en osviklig känsla för säkerhet förbereder de omlokaliseringen av Joakim och barnen till en säkrare plats, bort från de mörka krafter som hotar dem.

Medan Erik diskret förbereder transporten, tar Leif på sig uppgiften att kontakta Tracy, barnens mamma. Samtalet är svårt, fyllt av Tracys oro och rädsla. Men trots att Tracy inte känner Leif, lyckas han att lugna henne. Han berättar att en attack har utförts mot Joakims hem. Han betonar vikten av att barnen behöver vara skyddade, åtminstone tills hotet har neutraliserats. Tracy instämmer omedelbart men vill även tala med barnen och Joakim, som ringer upp henne på vägen till gömstället. Han förklarar att de inte kommer att kunna prata mer med henne efter det, för att hans mobil kan vara övervakad och avlyssnad. Tracys enda tanke är barnens väl, och hon lägger sin tillit i Leifs och Joakims händer.

Samtidigt, i Jakobsberg, berättar Karim

för Maja: Hans klan har, drivna av oro för klanens integritet, beordrat en attack mot hennes hem, på grund av den dagbok som hon har "lånat" av Karim. Han fick nyss veta detta från klanens överhuvud Muhammed. Attacken misslyckades dock. Joakim och barnen är oskadda. Maja, som är chockad, lyssnar med växande förskräckelse. Karim förklarar att han inte vill att något ska hända vare sig Joakim, barnen eller henne. Lösningen som han föreslår är att Maja ska följa med honom till Marocko för att förhandla med klanen om sitt liv.

Karim försäkrar Maja om att hans resurser är omfattande, och att han kommer att försörja henne. Maja oroar sig såklart för Joakim och barnen - men situationen gör henne även tänd. Hon vill hångla med Karim men han säger att de måste packa.

Morgonen gryr över Arlanda, där dimman ligger som ett tunt täcke över landningsbanorna. Dagens första solstrålar silas genom den.

Maja och Karim, båda klädda i diskreta kläder för att undvika onödig uppmärksamhet, utifall Säpo redan har span på dem, navigerar mot sin gate efter säkerhetskontrollen. Trots den tidiga timmen är flygplatsen en myllrande plats av förväntansfulla resenärer och sömniga ansikten.

Karim leder vägen med en lugn beslutsamhet, och med ett fast grepp om en resväska i den ena handen samt Majas hand i den andra. Han har sett till att allt är förberett för deras resa: Biljetterna bokades under alias för att försäkra deras anonymitet. Ingen kommer att veta att han är i Marocko. Han har fått ett falskt pass av sin bror. När de boardar, märker inte personalen något. Dock hann de inte dölja Majas spår; hon reser som sig själv.

Maja, känner en oväntad känsla av äventyrslust vid Karims sida. Hans beslutsamhet ger henne styrka, och för varje steg som de tar närmare flygplanet, känner hon sig alltmer övertygad om att de kan klara vad som än som väntar dem i Marocko: Hur de ska navigera genom Marockos komplexa sociala och politiska landskap, hur de ska närma sig förhandlingarna med klanen…Karims kunskap om klanen är djup, och han förklarar hur viktigt det är att de agerar med respekt och försiktighet.

Flygplansdörren stängs med ett mjukt klick bakom dem, och som de sista att stiga ombord tar de plats i businessklassens avskildhet. Maja lägger märke till hur personalen rör sig med en effektiv tystnad, och förbereder kabinen för start. Hennes blick faller på Karim, vars profil är skarpt upplyst av gryningsljuset. I det ögonblicket, omgivna av förväntan och ett litet dovt pirr inför framtiden, finner de en tyst tröst i varandras närvaro.

När planet lyfter från marken, med Sveriges kustlinje som en suddig kontur nedanför, känner Maja ett skifte inom sig. Från att leva i olika sexuella relationer med män som inte känner till varandra, till att leva med en enda man - för honom.

Kapitel 25 - Tillbaka i Agadir

Leif sitter tungt lutad över köksbordet, den bleka solen från midsommaraftonens tidiga timmar skimrar genom de smutsiga fönstren.

Erik har just lämnat hans bostad, och en känsla av oreda hänger kvar i luften. På bordet framför Leif ligger Säpos tjocka fil om Maja och Karim, ett dokument som egentligen borde vara långt utanför hans räckhåll.

Han bläddrar igenom sidorna, ögonen skummar över raderna av information som känns irrelevant, tills han plötsligt stannar till. Namnet Eva Eriksson griper tag i hans hjärtegrop. Hon är Majas mamma.

Leif har inte sett Eva sedan de dagar då passionen mellan dem brann lika vilt som osäkert. Maja är född 1988, och han bröt med Eva i början av november 1987. Eva hade ofta sagt att hennes pojkvän Stig var infertil.

Kan han vara Majas far? Tankarna maler i hans huvud. Han har bara umgåtts med Joakim och knappt pratat med Maja. Han kan inte fråga Eva, för hon dog i en stroke för 13 år sedan.

Joakim och barnen är satta i säkerhet i Leifs stuga i Sälen. Leif känner en plötslig önskan att ta sig till Sälen, att andas den friska luften och få perspektiv på allt. Men han vet att det är omöjligt. Säpos fil på bordet framför honom är en tydlig påminnelse om att hans liv har tagit en oväntad vändning.

Med skakande händer tar Leif fram sin mobil och slår in Eriks nummer: "Jag tror... Jag tror jag kanske är Majas far." Erik ställer en mängd frågor och slår på sin dator. Han är böjd att hålla med sin vän - och håller även med om att Leif behöver resa efter Maja till Marocko (”Hon är ditt blod…”). Säpo har nämligen koll på att hon har rest dit med Karim, som reste under ett alias: ”De befinner sig i Agadir. Köp solkräm i taxfreen. Det är 30 grader där nu.”

Leif anländer till Agadir bara några dagar efter att Maja och Karim har anlänt, driven av en nyfunnen beslutsamhet och ett behov av att skydda det som kanske är hans eget blod.

Med Erik i mobilen, fångar han upp de senaste instruktionerna och påminnelserna.

Leif anpassar sig snabbt till Agadirs heta klimat, hans sinne är fokuserat på uppdraget. Varje steg som han tar på den brännheta trottoaren är ett steg närmare Maja. Han känner en blandning av oro och spänd förväntan när han navigerar genom stadens pulserande gator, medveten om att varje sekund är avgörande.

Leif är beredd att göra vad som krävs, att stå inför vilka utmaningar som helst för att säkra hennes säkerhet. Och nu är han på väg för att träffa en informatör, en ”golare” från klanens insida.

Samtidigt har Karim har ett möte med klanen Al Rasheeds överhuvud Muhammed - och försöker övertala honom om att låta Maja leva. Men Muhammed slår på ett program i sin dator som gör att Alliansens master påverkar de injicerade nanopartiklarna i Karims blod elektromagnetiskt, så att han skärmas av från sin kärlek och empati. När Karim lämnar mötet har han bestämt sig för att lyda klanen och fullfölja planen att göra Majs gravid - och när barnet har fötts, medverka till att hon offras.

Kapitel 26 - Gralsbarnens uppdrag

Sommar i Sälen erbjuder en helt annan skönhet än vinterns vita prakt. Erik och Joakim vandrar längs en stig som slingrar sig genom frodiga, gröna ängar, kantade av vilda blommor i alla regnbågens färger. Fjällens toppar tornar upp sig mot en klarblå himmel, och solen värmer deras ansikten. Barnen har stannat kvar vid stugan, försjunkna i ett brädspel, vilket ger Erik och Joakim en stund av enskilt umgänge.

De väljer en stig som leder till en utsiktsplats med panoramavy över dalen. Det är här, med utsikten över den avlägsna horisonten framför sig, som Erik tar tillfället i akt att dela sina tankar med Joakim:

”Erik, det där du nämnde om Gralsbarn... kan du berätta mer?" Joakim frågar detta med ett tonfall av nyfikenhet och respekt.

”Ja, absolut," svarar Erik, och hans blick glider över det fjärran landskapet. ”Gralsbarnen är individer från Kristus-arten, inkarnerade i människor som lärare och vägvisare. De hjälper oss att förstå hur vi kan leva i harmoni med skapelsen och varandra - genom sin blotta närvaro och sitt sätt att vara.”

Joakim lyssnar uppmärksamt, och hans inre blick är lika fäst på Eriks ord, som den yttre är på det omgivande landskapet.

”Hur menar du?" frågar han, och nyfikenheten är ännu mer uttalad i hans ton. Erik fortsätter: ”De har inkarnerat i människor genom historien för att leda oss närmare Fadern: Alltings djupaste varande, som önskar oss alla väl. Deras närvaro bär oss närmare det gudomliga, och till en förståelse, som överstiger våra mänskliga gränser”, förklarar Erik. Han pausar, ser på Joakim, och fortsätter:

”Tänk på hur Gud presenterade sig som 'Jag Är' för Moses. Eller Johannes-evangeliets prolog: ’I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.. ’ Eller hur motståndskvinnan i Kallocain av Karin Boye säger ’Vi byggs inifrån som träd och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in. Min tunga hade alltid varit ett smidigt och pålitligt verktyg, men nu vägrade den att göra tjänst mer’. Dessa skildringar speglar Gralsbarnens uppdrag.”

Joakim nickar, och hans sinnen bearbetar den djupgående informationen. De fortsätter att vandra i tystnad en stund, och Joakim låter naturens skönhet och Eriks ord sjunka in.

”Det är fascinerande, Erik. Och lite överväldigande, om jag ska vara ärlig”, medger Joakim slutligen. "Men hur relaterar det till oss, här och nu?"

Erik stannar upp och möter Joakims blick med både förståelse och medkänsla. "Det handlar om att leva medvetet, Joakim. Att se bortom det triviala och sträva efter en djupare mening med vår existens. Gralsbarnen påminner oss om att vi är en del av något större, att varje handling av kärlek och medkänsla för oss närmare den ultimata sanningen om vår existens."

De når utsiktsplatsen och stannar. De blickar ut över dalen, som badar i eftermiddagssolen. I denna stund, omgiven av naturens prakt, känner de båda en djupare förbindelse med allt som är. Eriks ord har öppnat en dörr till en ny förståelse för Joakim, en insikt om livets sanna väsen och människans plats i det.

Med en panoramavy, som sträcker sig över dalen nedanför, tar Erik tillfället i akt att bygga vidare på deras tidigare samtal.

”Ser du, Joakim”, börjar han medan de båda blickar ut över landskapet, "allt i universum, allt vi ser och inte ser, är i grund och botten energi. Det här perspektivet öppnar en helt ny förståelse av vår existens."

Joakim, vars intresse nu är väckt på nytt, vänder sig mot Erik, uppmärksam på varje ord. ”Hur menar du med energi? Som i fysik?" Precis," svarar Erik, nickar. "Men den sträcker sig bortom vad vi kan uppleva och mäta. Fysiker har länge kämpat med dualiteten mellan materia och energi, men medvetandets föreställningar – våra tankar, känslor, och övertygelser – kan inte separeras från det som vi kallar materia. Vår uppfattning av verkligheten formar den, på ett mycket konkret sätt."

"Det låter nästan som magi," skrattar Joakim, halvt på skämt, halvt med förundran. ”Eller som det mest avancerade vetenskapen," svarar Erik med ett leende. "Verkliga experiment visar att observatörens närvaro inte bara påverkar utfallet av ett experiment, utan är en integrerad del av händelseförloppet. Våra tankar och intentioner, sänder ut vibrationer, en

påverkan, som interagerar med materiens byggstenar. Om vi inte hade föreställt oss separation mellan kroppar, hade de ju flutit ihop. De är ju uppbyggda av molekyler, som ofta har samma täthet till varandra. Det är föreställningar, alltså olika grader av medvetenhet, som ger den elektromagnetiska spänningen mellan dem. Gud sover i stenen, drömmer i växten, vaknar i djuret - och blir självmedveten i människan!”

Joakim ser tankfull ut, hans blick dröjer kvar på det undantagslöst vackra landskapet framför dem. "Så, på ett sätt, vad vi tror på, hoppas på, och känner... det formar vår värld?"

”Exakt!” Erik nickar entusiastiskt. "Och det är här Gralsbarnens lära och närvaro blir så relevant. De lever med denna förståelse som en grundläggande sanning. Och de förmedlar denna sanning genom sin energi och sitt sätt att vara. Genom att sträva efter att vara i harmoni med kärlekens och medkänslans vibrationer, påverkar de den materiella världen på ett djupt och meningsfullt sätt. Det är ett kall till oss alla att höja vårt medvetande, och att se världen inte bara som en samling objekt som vi kan manipulera till vår egen fördel, utan som en levande, andlig enhet där vi alla är sammanlänkade, och där kärlekens röst kan vägleda oss att göra det rätta för alla.”

De båda männen står i tystnad en stund, och låter dessa tankar sjunka in. Solen har börjat sänka sig lite lägre nu, och de gyllene strålarna som filtreras genom den rena luften i fjällen ger allting en överjordisk glöd.

”Det är en vacker tanke, Erik”, säger Joakim slutligen, "och kraftfull. Att vårt medvetande, våra tankar och handlingar, har den makten... det ger mig hopp."

”Och det är precis vad vi behöver just nu – hopp, följt av handling," säger Erik. "Att leva medvetet, i varje ögonblick, med kärlek och medkänsla som våra ledstjärnor."

Deras samtal fortsätter, medan de sakta börjar sin vandring tillbaka till stugan, till barnen, och till resten av deras vardag.

Kapitel 27 - Palatset i Agadir

I det majestätiska marmorpalatset i Agadir, en struktur som utstrålar både makt och mysterium, befinner sig Karim i en djupt plågsam inre konflikt. Palatsets väggar, som glänser i kvällssolen, är höga och påkostade, dekorerade med komplexa geometriska mönster och inslag av skimrande guld. Salarna ekar av lågmälda samtal och fotsteg mot de kyliga stenplattorna. Detta är hemmet till klanen Al Rasheed, ett namn som förmedlar både respekt och fruktan.

Karim, vars sinne en gång var fyllt av varma känslor för Maja, kämpar nu med en växande kyla, som kryper längs hans ryggrad. Denna känslomässiga avskärmning kommer inte från hans egen vilja, utan är resultatet av att Muhammed, klanens överhuvud, har aktiverat de signaler från Alliansens master, som nu interagerar med nanopartiklarna i Karims blod. Dessa partiklar, som injicerades under en ceremoni i Väktarnas borg i Schweiz, svarar mot de digitala signalerna och omprogrammerar Karims känsloliv, genom att förändra synapserna i hjärnan, så att bilder som normalt väcker ömhet, alstrar förakt.

I palatsets innersta gemak står Karim framför ett stort fönster och blickar ut över stadens siluett. Hans reflektion mot glaset visar en man som kämpar för att förstå sitt eget hjärta. Hans kärlek till Maja, som igår var lika klar som stjärnorna på natthimlen, känns nu fjärran och omöjlig. Trots att han är omgiven av en miljö som andas hans familjs historia och skönhet, känner han en obehaglig tomhet.

Muhammed, en ståtlig man med en aura av obestridlig auktoritet, iakttar Karim från dörröppningen. Hans ansikte avslöjar inga känslor, men hans ögon är skarpt fokuserade på Karim. Han vet att kontrollen över Karims emotioner är avgörande för att upprätthålla balansen i klanens intrikata maktspel. Genom att hålla Karim på avstånd från Maja rent känslomässigt, säkerställer han att klanens intressen alltid kommer först - även om det betyder att krossa individuella önskningar och drömmar.

Denna natt i palatset, omringad av skönhet men pressas av manipulationen och förlusten, står Karim vid ett vägskäl. Kommer han att finna styrkan att bryta sig fri från teknologins grepp, eller kommer hans känslor att förbli ett fjärrstyrt landskap, programmerat och kontrollerat från skuggorna?

I källaren till det prunkande marmorpalatset, en mörk kontrast till dess yttre prakt, konfronterar han senare på kvällen Maja med den fasansfulla sanningen: Karim, mannen som hon älskar och trodde att hon kände, avslöjar att hon ska hållas fången tills hon föder ett barn som ska ges bort till Wapenkrantz, en mäktig, svensk finansfamilj, omgiven av mörka ockulta rykten. Detta barn är tänkt att tjäna i något slags mystiskt och ceremoniellt sammanhang, som är centralt i en avtalsväv mellan familjerna, som sträcker sig långt bortom vanliga moraliska gränser.

Klanen Al Rasheed, som har förbundit sig till att tjäna ödlefolkets vilja, utnyttjar Majas psykiska smärta för att ge ödlefolket energin, att skapa dem perfekta ockulta tjänaren i hennes livmoder. Karim kämpar med den växande tyngden av sitt svek och de handlingar som han tvingas utföra. Men han fullföljer sveket och lämnar Maja hysteriskt gråtande i sin cell. Vakter bevakar henne utanför gallerdörren.

På en helt annan plats, i den pulserande marinan i Agadir, sitter Leif och sippar på sitt starka, söta kaffe. Han har ett möte med en informatör från Al Rasheed, en trädgårdsmästare, vars kunskap om palatsets labyrintliknande struktur är ovärderlig. Med en diskret utväxling överlämnar trädgårdsmästaren en detaljerad karta över palatset till Leif - ett verktyg, som han hoppas ska hjälpa honom att frita Maja under natten. Han vill inte ta risken att vara för sent ute.

Kapitel 28 - Historie- och förutsägelsemaskinen

I det underjordiska laboratoriet i CERN, omgivna av tunga betongväggar och svindlande korridorer fyllda med kablage och blinkande serverracks, jobbar Alliansens främsta forskare med den banbrytande historie- och förutsägelsemaskinen.

Projektet leds av Dr. Elena Vostok, en teoretisk fysiker specialiserad på kvantmekanik och strängteori, och hennes kollega, Dr. Adrian Mawere, en expert på datavetenskap och artificiell intelligens.

De har sedan tidigare haft framgång i Alliansens superhemliga projekt med att omvända kärlekssynapser i hjärnan på människor till hat och förakt - via strålar från mobilmaster, som interagerar med elektromagnetiska fält, genererade av nanopartiklar av tungmetaller, injicerade i människornas blod.

Scenen i laboratoriet är intensiv och fokuserad. En stor skärm visar komplexa formler och simuleringar som försöker modellera interaktioner mellan partikelsträngar och tidsliga dimensioner, uttryckta i drömmar och minnen. Målet är att hitta en väg till dåtid och framtid via minnen och drömmar. Tanken är att dåtiden och framtiden är lika ”nu” som nuet, men åtskilda från oss via perceptionens inställning på en viss frekvens av partikelsträngarnas synkronicitet.

Dr. Vostok: "Adrian, jag tror att vår senaste simulering av strängdynamiken ger oss en djupare förståelse för hur de interdimensionella överlappningarna kan fungera. Se här, Schrödingerekvationen verkar reagera på justeringarna vi gjorde i Hamiltonoperatorn."

Dr. Mawere: ”Intressant, Elena. Jag har just implementerat en algoritm som simulerar många-världar-tolkningen genom att integrera alla möjliga kvanttillstånd. Det borde ge oss en bredare bild av potentiella utfall och historiska banor."

Vid en annan station står Dr. Simon Cheng, en neurovetenskapsman, som samarbetar med Dr. Mawere för att skapa en interface mellan kvanttillstånd och mänsklig kognition.

Dr. Cheng: "Jag har just kört en test med vårt neurala interface. Vi använder en modifierad version av neurolink-tekniken för att direkt registrera kognitiva reaktioner som svar på simulerade historiska scenarion. Det är fascinerande att se hur omedelbart kontakten med minnen och drömmar kan stimuleras. Frågan är nu om minnena och drömmarna är portaler till andra dimensioner, där dåtid och framtid med olika variationer, existerar parallellt.”

I ett avskilt glasrum övervakar Dr. Vostok en experimentell setup där en volontär, ansluten till ett komplex av sensorer och elektroder, utsätts för en serie av bildstimuli baserade på teoretiska modeller av sina värsta trauman”. Volontären gråter hysteriskt och lugnas för en stund av vilsam musik.

Dr. Vostok: (till volontären) "Nu kommer du att se en serie bilder. Berätta för oss vad du känner. Tänk inte bara på vad du ser nu, utan också om det väcker några specifika minnen eller känslor."

Volontären svarar, och på skärmarna registreras en dramatisk ökning av synapser i vissa hjärnregioner, som korrelerar med minnesåterkallande och drömtillstånd.

Dr. Mawere: "Elena, dessa data är guld. Vi börjar se mönster, som faktiskt tyder på att vi kan mappa och förutsäga tidslinjer. Det kan vara nyckeln till att få kontakt med de dolda, fysiska dimensioner, där det förgångna såväl som det kommande pågår. Kanske kan vi även ha kontakt med döda. Det är en portal till absolut makt. Vi kommer att kunna stänga alla dörrar i människors medvetanden till Kristus-arten och Fadergrunden. Då får ödlefolket absolut makt.”

Projektet går framåt, och varje framsteg dokumenteras noggrant. Målet är alltså att förstå och eventuellt styra mänskligheten, genom att avslöja dess djupaste, icke-linjära samband och möjligheter.

Dr. Vostok: "Vi måste vara försiktiga. Kraften att förutsäga och kanske till och med påverka historien bär med sig en enorm ansvarsbörda. Vi måste säkerställa att denna teknologi inte leder till ett hot mot ödlefolket.”

Så fortsätter deras arbete…

DADDY - KAPITEL 29

Natten har sänkt sig över det klanen Al Rasheeds palats i Agadir, vars konturer tecknas av månens bleka sken. Leif, klädd i mörka kläder, rör sig skugglikt längs den höga muren som omgärdar fastigheten. En kylig bris rör löven på de överhängande träden, när han närmar sig den plats och tid där trädgårdsmästaren, hans medbroder inom Tempelherreorden, ska öppna en dörr i muren år honom.

Trädgårdsmästaren, den magre Farid, väntar tålmodigt vid en dörr i muren, dold bakom en falsk klätterväxt. Med en snabb blick över axeln öppnar han varsamt dörren när han hör Leifs fotsteg. "Skynda, vi har inte mycket tid," viskar Farid på engelska, när Leif hastigt kliver in genom den smala öppningen.

Inne på palatsets område, omgivna av den lummiga trädgården som Farid sköter om, navigerar de tyst genom mörkret, mot källaren där Maja är inlåst. Varje steg som de tar på den fuktiga jorden är överlagt och diskret; Leif är medveten om att varje ljud kan betyda slutet på deras uppdrag – eller värre, deras liv. Det finns vakter med hundar överallt i trädgården.

När de närmar sig serviceingången till palatset, skymtar de en vakt som patrullerar området. Han är ensam, och det är deras chans. Leif ger Farid en kort nick, och som svar drar Farid sig tillbaka in i skuggorna för att hålla utkik.

Leif, som har tränat Krav Maga under många år, smyger tyst upp bakom vakten. Med en snabb rörelse applicerar han ett strypgrepp med sin arm runt vaktens hals, och samtidigt som vakten kämpar för att andas, drar Leif fram en liten, välslipad kniv. Med en effektiv och tyst rörelse skär han han av vaktens hals, för att förhindra att vakten larmar andra.

De fortsätter sin väg ner i palatsets källare, en labyrint av korridorer och rum. Farid, som har arbetat där länge känner till varje vrå, leder dem säkert. Till slut står de utanför en tung, järnförstärkt dörr. Leif drar upp en uppsättning plockverktyg från sin ryggsäck och börjar arbeta på låset. Sekunderna känns som evigheter, men låset klickar till slut upp.

Inne i rummet ligger Maja på en enkel brits, med blicken riktad mot dörren, uppenbart utmattad men med en glöd av hopp i ögonen när hon ser Leif. De har bara sagt hej till varandra i trappen där hemma, men han går snabbt fram till henne. "Vi måste gå nu," säger han, och hjälper henne på fötter.

Tillsammans, stödda av Farids kunskap om en sällan använd underjordisk utgång, undkommer de palatset genom dess irrgångar och ut i nattens frihet. Där väntar en taxi, som ska ta dem till flygplatsen.

Morgonen gryr på Agadirs flygplats. Efter en natt av spänning och rädsla sitter nu Leif och Maja vid ett avlägset hörn i flygplatsens café, där de sippar på starkt, ångande kaffe och delar en croissant. Tröttheten syns i deras ögon, men det finns en lättnad i deras andetag, en känsla av tillfällig säkerhet medan de väntar på sitt flyg ut ur Marocko.

Maja, som fortfarande bearbetar nattens dramatiska händelser, ser ut genom fönstret mot de startande och landande planen. Leif, som tvekar ett ögonblick, vet att det är dags att dela med sig av en sanning, som han själv har burit på bara några dagar.

"Maja," börjar han, hans röst är låg och försiktig. "Det finns något som jag behöver berätta för dig, något som rör din familj... Din… Härkomst."

Maja vänder sig uppmärksamt mot honom. "Va?!”

Leif tar ett djupt andetag, söker rätt ord. "Jag kände din mamma, Eva, väldigt väl året innan du föddes. Vi hade en… Relation under den tiden," han pausar, ser ner på sina händer.

Majas ögon vidgas i förvåning. "Menar du...?"

"Ja," fortsätter Leif, och hans blick möter hennes igen. "Din biologiska far Stig… Han... Han har alltid varit steril. Han kunde inte få barn." Han låter informationen sjunka in innan han fortsätter. "Förlåt att du får reda på det så här, men efter allt som hänt, kände jag att jag ville säga sanningen."

Maja sitter tyst, försöker smälta den oväntade nyheten. Känslorna virvlar i henne; chocken, förvirringen, kanske en gnutta ilska. Men mest av allt, en djupgående nyfikenhet om sin identitet.

"Oj…” Hennes röst är en viskning, nästan dold av ljudet från caféets andra besökare.

Leif ser ut genom fönstret, hans blick dröjer vid horisonten. "Efter allt som vi har gått igenom inatt, och all fara som du har stått inför, kände jag att det inte fanns någon anledning att hålla detta hemligt längre. Du har rätt att veta vem du är. Jag... jag kan vara din far, Maja."

Orden hänger i luften mellan dem, tunga och laddade. Maja känner en oväntad tår rulla ner för sin kind, en blandning av sorg och lättnad. Det är mycket att ta in.

"Vad gör vi nu?" frågar hon slutligen, och rösten är stadigare än hon känner sig.

Leif sträcker över bordet och tar hennes hand. "Vi tar det steg för steg. Vi pratar, vi lär känna varandra på nytt. Oavsett vad, jag är här för dig. Men det viktigaste nu är säkerheten. Al Rasheeds kommer att leta efter dig och har många mäktiga kontakter, även i Sverige. De har även tillgång till avancerad teknik och obegränsade ekonomiska resurser. Vi behöver ta stöd av min orden, Tempelherreorden. Det finns även någon som kallas för Gralsbarnet, som du och Joakim behöver träffa.”

”Joakim?”, utbrister Maja och börjar gråta. ”Han kommer aldrig att förlåta mig”. Leif lugnar henne och säger att de får se.

Samtidigt i Sälen, parkerar Karims bror Samir sin hyrbil vid stugan som han har hyrt. Han har handlat proviant för sin vandring till stugan, där Joakim och barnen gömmer sig med skydd av Erik. Familjen Wapenkrantz har spioner inom Säpo - och Erik har anförtrott sig till en av dem för hjälp med personskyddet. Det är han som har röjt familjens position.

Här slutar ”piloten” för serien av illustrerade spänningsromaner i serien DADDY. Författare: Bobbo Sundgren. Bild & grafik: Martin Törnell.