The group show features Erik Pauser and Cecilia Parsberg’s film A Place in Europe as well as two new films that together forms an installation.. A Place in Europe was part of a film-sculpture created in 2018 in collaboration with architects Haval Murad and David Martinez Escobar, as well as editor and composer Johan Söderberg. A Place in Europe takes place in a forgotten part of a major city, home to unemployed migrants. The narrator, Thomas, has been sleeping under a loading dock for three years. After working on A Place in Europe, Erik Pauser continued to meet Thomas regularly for four years and kept filming. The two other films screened in the installation are composed from excerpts of this filming. Since he was forced to move from crisis-stricken Italy to Sweden in 2013, Thomas has been looking for a job that could provide him with an income to support his wife and three children in Ghana and allow him to afford visits. A job with a fair wage and decent conditions has remained a utopia for him.
A collaboration between Museet för glömska, TEGEN2, and Studio44. Curated by Erik Berggren and Ida Rödén. Produced by Museet för glömska, with support from the Swedish Arts Council.
You can find this catalog text translated to English after the Swedish text below.
Katalogtext Erik Berggren
NUTOPIA – NY STAD samlar konstnärer, arkitekter och forskare kring frågan om vi kan bygga en stad för jordens flyktingar. En utgångspunkt är att flykt och migration föregår samhällen och städer. Det börjar med rörelsen. Och med över 80 miljoner flyktingar finns chans till nya börjor. I det här projektet vill Museet för glömska rucka på föreställningarna om vad som är realistiskt och utopiskt, vad som kan göras och vad som borde göras. För i svensk politik i dag, och runt om i världen, präglas diskussionen om samhället av en speciell sorts fik-tiv realism där många förenas i en övertygelse om vad som inte går att göra och att de ”galna decennierna” när vi var alltför generösa mot invandrare och flyktingar aldrig får upprepas. Många vet allt om migrationens ödesdigra konsekvenser och integrationens ”misslyckande”. Sossar tävlar med fascister i att framstå som de som först förstod vad verkligheten kräver. Nu varnar de, i ett andetag, för invandring, kriminalitet, islam och ”somalitowns” och en välfärd på knäna på grund av det oansvariga flyktingmottagandet och de höga kostnaderna. Allt åtföljt av en implicit eller explicit saga, om Sverige och svenskhet, hur duktiga, jämlika och vackra vi är. För att få det att gå ihop vilar dessa på en annan, absurd idé om ägande, att vi äger landet, att svenskar äger Sverige och alltid gjort det. Vår blandade migratoriska början måste således suddas ut för att ge plats åt en saga om ett mångtusenårigt förstahandskontrakt. Det borde underminera idén en smula att alla länder och folk håller sig med sina varianter av exceptionalistiska fantasier. Sannfin-ländare, Sverigedemokrater, riktiga svenskar och danskt hygge, äkta spanjorer, utvalda vita och utvalda bosättare. Gudarna skiftar men poängen är densamma överallt: de andra skall ut. Dessutom har vi i decennier levt med de politiska visionernas, utopiernas och realpolitikens utmattning i uppgivandet av ett progressivt, optimistiskt och självsäkert jämlikhetsprojekt, vilket, på gott och ont, inkluderade den sociala ingenjörskonsttraditionen. Men i dag, trots att frånvaron av hoppfulla och egalitära visioner är öronbedövande, görs ändå storskaliga satsningar – Kiruna flyttas och batteristäder byggs. Gränsen mellan utopi och realism dras uppenbarligen olika beroende på om kommersiella eller humanitära drivkrafter styr. Det behövs utopiska energier i flyktingfrågan. Vi behöver ju nya städer, folk behöver någonstans att bo, så ”något kan man väl göra”, som Alva sa. Men det utopiska, den fiktivt framtänkta platsen ingenstans är en tveeggad vision. En viktig kraftkälla för politiska visioner, men också utdömt som fantasier eller vägen mot auktoritära experiment, totalitarism och ett klåfingrigt politiskt tillrätta-läggande av livet. Kanske har vi bäst nytta av utopi och realism med en politik som befinner sig i spänningsfältet mellan dessa ener-gier, som kritiskt kan betrakta båda polerna. Onekligen en truism. Men kanske är utopiska fantasier och truismer att föredra framför de fiktiva sanningar som nu sätter agendan. Konstnärerna som bjudits in har presenterats inför frågan om en ny stad och sedan tagit den vidare. De flesta har gjort helt nya verk och tvärtemot de ofta välordnade utopiska visionerna som Thomas More skapade 1516 i Utopia, eller senare tankebyggen från 1800-talet från Morris, Owen eller Fourier, så visar de framförallt en hoppfullhet till skapandet, till vår förmåga att tänka samhället. Det utopiska tänkandet är i behov av en migratorisk uppdatering, för bland de mest genomgående är frånvaron av flyktingens och migrationens verklighet. Samhällsvisioner överhuvudtaget, från Platon till Marx, inte bara de klassiska utopierna, har sällan install-erat den rörliga människan i bilden, annat än som en anomali, ett undantag eller en gäst mot vilken man kan sträcka ut en oftast temporär gästfrihet. De flesta glömde hur det började. Med flyktingen, migranten. En del av verken kopplar in den dystopi som alltid driver utopin, i detta fall exkluderingen, rasismen och den fiktiva realism som säger att verkligheten kräver stängda gränser och vassare taggtråd. En del uppfinner oväntade städer, vissa tar sig an utopins risker medan andra söker bland forna borttappade visioner. Några verk gestaltar den utopiska energin i sig själv.Det utopiska hör till konstens sfär, fantasins register, som vi be-höver ta till mot en dystopisk värld, för att frigöra skapandekraft och våga tänka samhället annorlunda. Men som konstnärlig energi för visioner i flyktingfrågan krockar dock ordet, Utopia (platsen ingenstans) med den verklighet den vill utmana. För det flyktingar söker är ju knappast platsen ingenstans, eller den bästa platsen (eller konst), utan snarare något enklare och tillgängligare, vilken som helst plats som tar emot dem. Men om det utopiska är tankens (och konstens) flykt från en dystopisk verklighet, så kan flykt från krig och förtryck förstås som både den mest nödvändiga och uto-piska av handlingar, i rörelsen mot något okänt, bättre. Så sedd, är flyktingen den essentiella samhällsbyggaren. NUTOPIA – NY STAD är marinerat i problem men däri ligger en del av dess energi och vad som blir föremål för undersökningen. Vad kan konsten då göra? Suzanne Lacy berättar i boken Leaving Art (2010) hur hon efter ett långvarigt performancearbete under 90-talet i Kalifornien, där hon låtit olika grupper i samhället mötas i samtal, frågade sig om det blev någon konst kvar i projekten. Hennes svar blev att konsten upprättade ett ”nytt territorium”, för samtal som annars inte kunnat föras.Hannah Arendt, en av de få som faktiskt tog in migration i sin filosofi om det politiska, definierade politik som den sfär i vilken människor kunde genom handling realisera en medfödd potential – att varje människa är en ny och unik början. Detta kallade hon för vår ’natalitet’ – varje människas unicitet, början och handlings-potential. Genom handling kan vi förändra livet, våra villkor och göra det till något annat än en förutsägbar marsch mot döden, i vilka vi spelar givna roller. Och det är endast i relation till andrai en offentlighet som vi kan realisera vår handlings- och därmed frihetspotential.Konst-handlingen rymmer ett politiskt element och ett uttryck för vår frihet, just i sin oförutsägbarhet – som manifestationen av vår natalitet. När vi går in i det rum som arrangerats för konst – där konstens början i verket, förlängs och utvecklas till ny (handlings) potential – bidrar vi till upprättandet av ett nytt territorium. Någon NY STAD har vi inte byggt, men vi har börjat. Det har andra också gjort. Det finns inspirerande förebilder, his-toriska utopiska stadsvisioner ända sedan Mores Utopia 1516 och 1800-talets utopister. Här finns den modernistiska traditionen, funktionalismen, miljonprogrammen och nybyggnadsprojekt i stor och liten skala som Brasilia, Nowa Huta och Vällingby. Ett mer aktuellt försök att tänka på städer i relation till flyktingfrågan är City of Refugees – A Real Utopia (2010) ett arkitektoniskt program, en utställning och en bok av Peter Jay Zweig och Gail Peter Bor-den. Mindre utopisk är journalisten Doug Sanders Arrival Cities (New York : Vintage Books, 2012), som berättar om städer som finns, men om deras unika förmåga att ta emot och bli rum för livsprojekt för miljontals nyligen anlända.
Erik Berggren Stockhom Februari 2024
The installation when it was firstshown at Odenplan in Stockholm november 2018
Liljevalch’s press release: ”The artwork depicts in a forceful way how migration and fundamental human rights are influenced by global politics. Does a person’s destitution depend on the failure of the individual or of society? The powerful form of the work gathers its strength from the sophisticated simple architectural form and the film’s captivating documentary content. A brutal reality creates an explosive foundation for a work of art that reflects contemporary issues in society and reveals cracks its construction. It is an artwork that creates a strong impression and refuses to shy away from complex issues.
The presentations on Odenplan in Stockholm was made in cooperation with Liljevalchs Konsthall and Stockholm Konst. And the presentation outside SSE with SSE Art Initiative.
The place were Thomas has been sleeping is cleared by the city council.
Catalog Text – Erik Berggren
NUTOPIA – NEW CITY brings together artists, architects, and researchers around the question of whether we can build a city for the world's refugees. A key premise is that displacement and migration precede societies and cities. It begins with movement. And with over 80 million refugees, there is a chance for new beginnings. In this project, The Museum of Forgetting aims to challenge perceptions of what is realistic and utopian, what can be done and what should be done. In Swedish politics today, as well as around the world, discussions about society are shaped by a particular kind of fictional realism, where many people unite in the belief that certain actions are impossible and that the “crazy decades” when we were too generous toward immigrants and refugees must never be repeated. Many believe they know everything about the disastrous consequences of migration and the so-called failure of integration. Social Democrats compete with fascists to appear as the first to understand what reality demands. In one breath, they warn against immigration, crime, Islam, "Somalitowns," and a welfare state on its knees due to irresponsible refugee policies and high costs. All of this is accompanied by an implicit or explicit myth about Sweden and Swedishness, how skilled, equal, and beautiful we are. To make this story fit, another absurd idea must be upheld: the notion of ownership, that Swedes have always owned Sweden. Our diverse migratory origins must therefore be erased to make room for a myth of an ancient, uninterrupted claim to the land. This should be somewhat undermined by the fact that every country and people nurture their own versions of exceptionalist fantasies: True Finns, Sweden Democrats, "real Swedes," Danish hygge, authentic Spaniards, chosen whites, and chosen settlers. The gods may differ, but the message is the same everywhere: The others must leave. For decades, we have witnessed the exhaustion of political visions, utopias, and realpolitik in the abandonment of a progressive, optimistic, and confident equality project, which, for better or worse, included the tradition of social engineering. But today, despite the deafening absence of hopeful and egalitarian visions, large-scale projects are still being pursued. Kiruna is being relocated, and battery cities are being built. The boundary between utopia and realism is evidently drawn differently depending on whether commercial or humanitarian interests are at play. We need utopian energies in the refugee question. People need homes, so surely something can be done, as Alva once said. However, utopia—the imagined future place of nowhere, is a double-edged vision. It is a crucial source of political imagination but has also been dismissed as mere fantasy or the path to authoritarian experiments, totalitarianism, and overreaching political control of life. Perhaps the best use of utopia and realism is to navigate the tension between these forces, critically examining both. An obvious truism. But perhaps utopian fantasies and truisms are preferable to the fictional "truths" that currently dominate the agenda. The invited artists have engaged with the question of a new city and taken it further. Most have created entirely new works. Unlike the meticulously structured utopian visions of Thomas More in Utopia (1516) or the later 19th-century blueprints of Morris, Owen, or Fourier, these works primarily express hope in the act of creation—our ability to envision society. Utopian thinking needs a migratory update, for one of its most glaring omissions has always been the refugee and the reality of migration. Social visions, from Plato to Marx—not just classical utopias—have rarely incorporated the moving human as anything other than an anomaly, an exception, or a temporary guest extended hospitality. Most have forgotten how it all began, with the refugee, the migrant. Some works incorporate the dystopian force that always drives utopia—in this case, exclusion, racism, and the fictional realism that claims closed borders and harsher restrictions are necessary. Others invent unexpected cities, some explore the risks of utopianism, while others search through lost past visions. Some artworks embody utopian energy itself. Utopia belongs to the realm of art, to the register of imagination. We need this to counter a dystopian world, to unleash creative energy, and to dare to envision society differently. However, as an artistic force for visions of refugee policy, the word utopia (nowhere place) clashes with the reality it seeks to challenge. Because refugees are not looking for "nowhere" or even the "best place" (or art); they simply seek a place that will take them in. Yet, if utopianism is the flight of thought (and art) from a dystopian reality, then flight from war and oppression can be understood as both the most necessary and utopian of actions—a movement toward something unknown, something better. Seen this way, the refugee is the essential city-builder.NUTOPIA – NEW CITY is steeped in problems, but therein lies much of its energy and its purpose of investigation.What can art do? Suzanne Lacy, in her book Leaving Art (2010), describes how after years of performance work in 1990s California—where she facilitated discussions between various social groups—she asked herself whether there was any art left in these projects. Her answer was that art had established a "new territory" for conversations that otherwise could not have taken place. Hannah Arendt—one of the few philosophers to integrate migration into her political thought—defined politics as the sphere where people, through action, can realize their inherent potential: the idea that each human is a new and unique beginning. She called this our "natality"—our uniqueness, our beginning, and our potential for action. Through action, we can change life, alter our conditions, and make existence something other than a predictable march toward death, where we play pre-assigned roles. And it is only in relation to others, in a public space, that we can realize our potential for action and, thereby, for freedom.The artistic act contains a political element and an expression of our freedom precisely in its unpredictability—as a manifestation of our natality. When we step into the space arranged for art, where art’s beginning in the work is extended and develops into new (action) potential,we contribute to the establishment of a new territory.We have not yet built a NEW CITY, but we have begun. Others have as well. There are inspiring precedents, from historical utopian city visions since More’s Utopia (1516) to 19th-century utopians. There is the modernist tradition, functionalism, public housing projects, and large- and small-scale urban developments like Brasília, Nowa Huta, and Vällingby.A more contemporary attempt to rethink cities in relation to refugees is City of Refugees – A Real Utopia (2010), an architectural program, exhibition, and book by Peter Jay Zweig and Gail Peter Borden. Less utopian but equally relevant is journalist Doug Saunders’ Arrival Cities (2012), which explores existing cities and their unique ability to become spaces of life-building for millions of newly arrived people.
Erik Berggren
Stockholm, February 2024
For more info about A Place in Europe please see; https://aplaceineurope.com/